Som den minnesgode läsaren känner till så anser jag ju att en lopprapport helst bör lutas mot bragder eller bakslag för att få rätt schvung i dramaturgin. Vi kan väl låta det vara en liten cliffhanger vilket av alternativen jag åstadkom i lördags och istället prata lite om själva arrangemanget först.
Det hade snackats mycket om det rekordstora antalet deltagare och att det har varit lapp på luckan sen i februari. Kanske känns det inte lika angeläget att få till ett bra arrangemang när försäljningen sköter sig själv, vad vet jag. Vi fick i alla fall en ny felspringning, inte lika allvarlig som sist men hade det bara varit lite tajtare, typ som på damsidan, då hade det kunnat bli ett stökigt efterspel. Dags för en målad linje i marken snart? Jag har full förståelse för att man kan missa den där ingången om det inte är avspärrat rakt fram. Det har också skrivits en hel del om att alla inte fick medalj och goodiebag när dom kom i mål.
Själv vill jag framförallt gnälla på kön till nummerlapparna. Det tog nästan en timme trots att jag kom när det skulle vara som lägst tryck. Jag har väl i och för sig inget bättre för mig än att stå ute i regnet en fredagseftermiddag men det är ju pinsamt när man ser tyskar, britter och japaner i kön. Det är en procedur som ska ta max 15 minuter, dom måste undra vad det är för U-land dom har kommit till. Nej, med ökande deltagarantal krävs motsvarande satsningar på allt runtomkring, förläng öppettiderna, köp in fler skrivare osv, annars kommer siffrorna börja peka nedåt igen.
Som tur är för Marathongruppen så utgörs deras arena av en av världens vackraste städer, dessutom kantad av en fantastisk publik och otroliga funktionärer, då är det svårt att misslyckas. Lägg på bra väder och resultatet blir så klart en riktig folkfest! Ett sånt där lopp man verkligen borde springa och njuta av, öppna förståndigt, ha krafter kvar i slutet. Gå i mål med värdighet.
Jag körde rakt motsatt taktik. Till mitt försvar hade jag inget särskilt mål och gav mig på förhand tillstånd att ta det som det kommer och gå på känsla. Hade kanske en naiv förhoppning om att klara elitledstiden (2.38) men vid passering halvvägs på ca 1.20 och redan slitna ben så såg prognosen dålig ut, med tanke på banprofilen. Sjönk som en sten genom fältet och och gjorde andra halvan på ca 1.27. Led till och med mer än i nummerlappskön dagen innan. Bryttankar sista milen men på nåt sätt ska man ju ändå ta sig tillbaka till Stadion, lika bra att släpa sig vidare.
Kom i mål på 2.47.20. Inte så värst besviken, det var i alla fall kul att få komma fram, som radioinringare brukar säga. Det finns väl nåt demonstrationsplakat som blivit viralt där det står typ ”I can’t believe I still have to protest against this shit”. Lite så känner jag: jag kan inte fatta att jag fortfarande måste träna inför sån här skit! (Det kanske även skyltmannen kan spinna vidare på: ”Kan inte fatta att jag fortfarande måste stå och heja på sån här skit”) Har inte jag sprungit tillräckligt med långpass i mina dar? Finns det inte nog med ackumulerade mil i mina stackars apostlahästar för att jag ska klara 42 km utan att säcka ihop som en sufflé? Tydligen inte. Fick förnyad respekt för distansen och för alla som klarar av den bra. Kommer jag att göra om det? Benen säger klart och tydligt nej på den punkten. Å andra sidan så gillar man ju folkfester..
