Stockholms topp-5 sämsta löparstråk

1
861

Stockholm är en fantastiskt vacker stad som bjuder på varierande löpning i alla möjliga former. Men det finns ställen som bör undvikas. Själv ägnar jag mig som vanligt så här års mest åt att leta orienteringskontroller. Parallellt med irrandet där ute i virkesförrådet, med karta i näven och tallbarr i skorna, har jag sammanställt en liten lista över Stockholms sämsta stråk. Varsågoda!

1. Norrort. Motivering överflödig. Den här sidan av stan är bara fel. Okej, det finns ju trevlig vattenkantad löpning runt Brunnsviken och Ulvsundasjön. Och längs Mälaren upp mot Kallhäll. Och Edsviken. Kanske Stora skuggan upp mot Näsby. Men i övrigt är det inte mycket att ha. Gissar jag. Är aldrig där. Ursvik är i alla fall extremt överskattat.

2. Södermalm längs med Årstaviken. Kan det vara stans sämsta ställe att springa på? En konstant köttmassa av pundare, pensionärer, partygäng och pretton som trögt flyter omkring på en underdimensionerad gång- och cykelväg där ingen vet vad som är höger och vänster eller upp och ner. Och då beskriver jag ändå en blåsig tisdag i november. En solig helg i maj ska vi inte tala om. Enda anledningen att springa där är om man råkat irra sig dit av misstag och vill springa därifrån. Resten av söder runt är inte mycket bättre. Visst, magnifika vyer stundtals, men även oskön kullersten, vindpinade färjeterminaler och slussenelände. Överskattad runda.

Efter att att lurpassat som en kamouflerad naturfotograf i väntan på en snöleopard lyckades jag till slut knäppa en helt unik bild från Årstaviken utan en enda människa i bild.

3. Hammarbyhöjdens IP. Vackert belägen i skuggan av Hammarbybacken kan man luras att tro att det här, det är en trevlig plats att bränna av några tusingar på. Det är det inte. Jag har visserligen gjort några av mina bästa pass här men det var bara för att banan visade sig vara lite för kort. Som om det inte räckte för att välja nån annan ip i närheten så är banorna jämnt och ständigt belamrade med närområdets alla barnfamiljer som använder tartanet för lära sig cykla, hoppa hage, valla skidor och grilla flintastek. Innerbanan för tankarna snarare till Leos lekland än till friidrott. 

Hon är vacker, mälardrottningen. Gamla eken. Vyer och löpning i världsklass. Hammarbyhöjdens IP till vänster i bild bör dock undvikas.

4. Gömmaren. Det sägs ju att man aldrig ångrar en löprunda. Eller vänta, är det bad man aldrig ångrar? Ja, så måste det vara för jag sprang i Gömmaren en gång och det ångrar jag verkligen. En 15-kilometersrunda har skohornats in i ett naturreservat som max har plats för en femma. Kringelikrokandet skapar en konstant känsla av ”Var jag inte vid det här trädet nyss?” Ändå misslyckades man på nåt mirakulöst sätt att få närkontakt med områdets enda sjö. Kanske lika bra det eftersom sjön Gömmaren mest är känd för att det då och då fiskas upp lik ur den. Värdelöst underlag är det också med rötter och sten till förbannelse som inte ens den mest hängivna förespråkaren av sk ”teknisk löpning” kan tänkas uppskatta.

5. Skärgården. Här är det lätt att föreställa sig soldränkt, saltstänkt löpning över klipphällar och små stigar med vidsträckta havshorisonter i nån pripps blå-kuliss. Och så är det också, ibland.vissa öar. Men för det mesta när man kliver av Waxholmsbåtens landgång väntar bara en dammig grusväg som går tvärs över ön med några spridda avstickare ner mot vattnet. Försöker man sy ihop en runda av det hela fastnar man snart i ett taggtrådsstängsel till en kohage, blir jagad av nån Hemsöbo med hagelbrakare eller utskälld av en Wallenbergare för att man råkat trampa in en millimeter på deras hundramiljonerstomt. Det är väl det här ö till ö bygger på: att det inte går att springa i Stockholms skärgård utan man får hålla på och krångla sig fram en hel dag för att komma nånstans. Det finns en anledning till att man aldrig ser nån som springer i Saltkråkan.

Arkivbild från min (korta) born to run-period då jag gjorde egna huaraches av ett par gamla flip flop-sandaler, försökte springa på framfoten och hade träningsvärk i vaderna i två veckor. Båten i bakgrunden gör ändå bilden relevant.
Föregående artikelSvenskt rekord av Sarah Lahti
Nästa artikelUtvärdera din träning!
Eskil Persson
Namn: Eskil Persson Född: 1977 Bor: Stockholm Klubb: Hammarby IF Favoritsträcka: Längs en sandstrand Vill med löpningen: Bli snabbare och se mig omkring Roligaste löparminne: Barfota runt Gotska Sandön ligger bra till Meriter: Har ätit 84 sushibitar på en lunchbuffé Personliga rekord:  3000 m - 9:01 (2019) 5000 m - 16:32 (2020) Milen - 33:52 (2018)  Halvmaran - 1:18:29 (2015) Lidingö - 1:58:58 (2018) Maraton - 2:50:04 (2018) Ser fram emot: Härliga tider

1 KOMMENTAR

  1. Apropå Norrort, jag kan varmt rekommendera Järvafältets naturreservat — underbar löpning i härligt landskap inklusive Säbysjön och ett par sjöar till. Det är fin variation på stigar och grusvägar, ett antal mil totalt, och perfekt för långpassen.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här