Stora arrangörer säger sig inte kunna överleva om de inte behåller startavgifterna från deltagarna vid inställda event i den rådande coronapandemin. Personligen har jag svårt att tro på att det blir en så stor katastrof för rutinerade arrangörer som funnits i 40-50 år.
Marathongruppen, Lidingöloppet, Vätternrundan drivs alla som aktiebolag. Har dessa rutinerade arrangörer gjort ett nollresultat år efter år och inte sparat något? Marathongruppen som arrangerat så många stora event, t.ex Vårruset, Stockholm Marathon, Tjejmilen, Stockholm Halvmarathon, Bellmanstafetten, som det hette förut, med flera, har tydligen inte en krona sparat och är enligt vd:n Daniel Almgren konkursmässiga om de skulle betala tillbaka redan inbetalda anmälningsavgifter 2020.
Vårruset som i år skulle ha arrangerats för 32:a gången i 20 städer är en bra inkomstkälla för de föreningar som Marathongruppen samarbetar med är ett exempel. Nu försvinner de pengarna för de klubbarna. Enligt uppgift är det till och med så att Vårruset/Marathongruppen centralt behåller hela anmälningsavgiften i år för de som redan hunnit anmäla sig istället för att dela med sig av cirka hälften som är brukligt ett normalår. Varför ska inte föreningarna ute i landet som planerat för sitt Vårrus inte få ta del av redan inbetalda anmälningsavgifter när nu Marathongruppen bestämt att de inte ska betalas tillbaka? Rätta mig gärna om jag har fel i detta påstående.
För Marathongruppen som drivs av elitföreningarna Spårvägens FK och Hässelby SK blir det förstås ett kännbart ekonomiskt tapp och i förlängningen om alla deras stora event ställs in. Det kan i förlängningen drabba de elitaktiva i de båda klubbarna, som får sämre förutsättningar att bedriva sina satsningar när det gäller utlandsläger och dylikt. Men att det skulle drabba Spårvägen och Hässelbys barn-och ungdomsidrott som drivs av ideella krafter har jag svårt att tro.
Marathongruppens vd Daniel Almgren vill gärna berätta om deras ideella arbete. Men att Marathongruppen i grund och botten är ett aktiebolag, med nio anställda, som omsätter mångmiljonbelopp varje år är inte lika allmänt känt. 2019 uppgick omsättningen till 36 miljoner 971 000 kronor. Det årets resultat var bara lite mer än 500 000 kronor och de två tidigare årens resultat visade minus, så där har nog Almgren rätt att allting går tillbaka till idrotten och främst då Spårvägen och Hässelby. Men självklart kostar det en hel del att ha nio personer anställda och även att arrangera dessa jätteevent, även om man heller inte ska glömma sponsorpengarna som också kommer in. Hur mycket av pengana som direkt gått tillbaka till Spårvägen och Hässelby kan jag inte utläsa av de handlingar som är publika, men det är förstås där överskottet hamnar och till alla de föreningar som hjälper till vid deras stora arrangemang.
Trots inställda och uppskjutna lopp menar Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson att deltagare inte borde kräva tillbaka anmälningsavgifterna.
– Då går alla arrangörerna i konkurs. Det är en solidaritetsfråga, säger Eriksson till SVT Sport.
Alla arrangörer går inte i konkurs, där har Björn Eriksson helt fel. De stora som Göteborgsvarvet och alla loppen i Marathongruppens portfölj verkar ligga pyrt till. Men de små och medelstora loppen kommer i de flesta fallen att leva vidare och komma tillbaka 2021, om och när coronapandemin har lagt sig.
Själv är jag i år med och arrangerar fem lopp i Östergötland, med 1500-2000 deltagare per lopp, som nu alla är framflyttade till hösten. Visst blir det kännbart om vi skulle tvingas ställa in hela året. Men till och med vi kan betala tillbaka anmälningsavgifterna till våra deltagare om så önskas. Och vi kommer i alla fem loppen att komma tillbaka 2021, oavsett om loppen blir av eller inte.
Givetvis vill jag att alla lopp ska leva vidare, stora som små. De stora loppen är hur coola som helst och är årets stora mål för många motionärer och hur viktiga som helst även ur ett folkhälsoperspektiv. Men stora lopp har också stora sponsorer, tänk vilken credit för ett företag som går in och täcker upp en arrangörs tapp i förlorade anmälningsavgifter, så att arrangören kan betala tillbaka anmälningsavgiften till de som vill. Då snackar vi goodwill, istället för den badwill som nu uppstår.
Visst är det snyggt att som deltagare avstå att kräva anmälningsavgiften tillbaka för att stötta en arrangör. Men det borde förstås vara frivilligt. Så här säger Konsumentlagen:
