Summerar årets VSM i Uddevalla med tre starter och tre guldmedaljer. Innan jag går vidare, Uddevalla, en liten ort med ca 50 000 invånare – vad har de? En fantastisk arena och vägg i vägg en inomhushall, man blir måttligt avundsjuk!
Medaljerna?
Jag har haft tre veckor där det inte fungerat så bra med träningen, privata saker har påverkat mig mentalt… ska man prestera måste man vara i balans. Jag vet dock att jag har ett bra pannben och älskar att tävla. Ambitionen när jag på fredag morgon lämnade Helsingborg och åkte till Uddevalla var tre medaljer och helst tre guld. Största problemet torde vara 1500m där Kullman som besegrat mig tidigare var anmäld. När det gällde tider ville jag göra en bra tid, helst 5 000m, hade ju 16:27 för sju veckor sedan, bara en sekund från det skånska rekordet. Inte samma form, men pannbenet?
5 000m loppet på fredagen blev inte alls som jag hade hoppats, vi sprang med M45 så jag hade hjälp – men efter 1km tappade vi 3:18 tempot som jag hade ställt in mig på, jag gick upp och drog i vinden, fungerade inte alls. Efter passerat på 10:06 vid 3 000m så försvann energin, blev en mental kamp som slutade med en dålig tid på 17:02. Nåväl, då är jag fräsch i morgon tänkte jag….
På 1500m så funderade jag hela dagen på strategi, satsa på tid eller medalj? 20 minuter innan start pratade jag med en M45:a som skulle springa 10 000m med mig på söndagen, han skulle gå för sub 34. Då bestämde jag mig, jag tar det lugnt och sparar mig…
Loppet var det mest absurda jag upplevt som löpare, ingen ville dra utan det var promenadtempo, såg när vi passerade 500m att vi hade 1:45, dvs 3:30 tempo ☺ Jag hade planer på 500m spurt, men var orolig för Kullman… vid 800m så testade jag och körde som en galning i 250m, Kullman plus Strömbom hängde på. Tufft, vad gör jag nu? Vi tre hade då fått ganska stor lucka… jag saktade ner tempot och joggade 150m fram till 1200 där blev det medvind igen, gjorde nästa ryck och gav allt i 150m, till sist i svängen så hörde jag att jag fick en lucka och kunde ganska avslappnat flyta in de sista 100m på fantastiska 4:52 ☺. Hörde att sista 300m var på 48 sekunder, helt ok. Vi alla tre på pallen tyckte det var det sjukaste men samtidigt det roligaste 1500m lopp vi sprungit. Dan och Peter var väldigt överraskade över att jag inte drog iväg som vanligt från steg ett. Tror inte detta blir en framtida strategi, men kul att ha testat.
Träffade många som hade haft väldigt kul åt vårt lopp, Karin Schöön kommentar, det är sådant man ser på teve ☺ Fick en liten film, visar ju inte hela upplevelsen men de sista 300m.
Söndag, mandomsprovet, 25varv och jag hade en förväntad hare… Hur var det med pannbenet? Var jag mogen att göra under 34:39 som är det skånska rekordet på 10 000m bana? Har varit stabil på tider under 34:30 på millopp i år, dvs med rätt fokus… Värmde upp, det kändes bra, kroppen var stel men tyckte att det fanns flow i stegringarna. Kände mig positiv vid starten och hade prata ihop mig med Johan Södersten i M45, han var iofs lite mer moderat i sina mål än dagen innan, men han skulle dra. Starten gick, första varvet 83sek, helt enligt plan…. men sedan 88 på nästa varv, första km på 3:35. Vet inte vad som hände men motivation och energi försvann.. vi hade 3:31 på nästa, jag tappade Johan och en annan och hamnade i ingenmansland, 3 000m på 10:38 och jag gav upp… visste att jag hade långt försprång till Peter Strömbom. Resten var behagligt tempo i ca 3:40, landade på 36:25 – sämre tempo än jag hade på halvmaran i våras, trist.
Guld men väldigt besviken, visste att jag inte var i form, men var fan blev mitt pannben av. Att lämna ett SM utan ett enda bra lopp känns inte kul, jag drivs ju trots allt av tider inte medaljer. Nu får man fundera på hur man ska komma tillbaka, både fysiskt och mentalt. Har funderingar….
Glädjande med helgen var klubbens framgångar, vi var 12 pers och blev 5:a i klubbtävlingen, kul!
