Då var man åter i det svalare landet igen men så mycket bättre anpassat klimat för en löpare. Imorse gav jag mig ut på den första löprundan sedan hemkomsten från Grekland. Redan igår kväll började jag bli sugen efter att några dagar inte haft någon större lust att snöra på mig skorna. Jag begav mig ut på min standardrunda, jag brukar kalla den det då jag springer den när jag inte har någon fantasi eller ork att springa någon annanstans.
Min standardrunda är alltså de två broarna Älvsborg och Göta Älv. De första fem kilometrarna var en plåga rakt igenom inte förrän jag nådde Mariaplan så kände jag att det började släppa lite i lättheten i kroppen men det var fortfarande en kamp. Backen upp mot den första bron tog jag med små, små lätta springsteg idag för att sedan avsluta med en spurt mot slutet av backen. Men varför gör man så här? Jag började ju backen med små nättta steg och kände mig trött… men det händer alltid något i slutet av backen som gör att jag bara måste spurta upp, jätteknäppt. Snacka om tvångstankar!
Sedan kom och gick känslan om vartannat. Ena stunden kändes kroppen jättetrött och ögonlocken höll nästan på att släcka ljuset för mig medans jag sprang men en stund senare kunde kroppen kännas mycket piggare. Jag kände mig pigg i huvudet, jag ville springa lååångt idag men kroppen bara drog åt ett annat håll. Det var bara att inse att det inte skulle bli en runda på 30 kilometer. Är det något jag har lärt mig så är det att verkligen lyssna på kroppen. I annat fall tror jag tyvärr att jag är den sortens löpare som skulle ta en paus på ca 3-4 veckor om jag tar långrundor när kroppen inte vill.
På Lindholmen hamnade jag mitt i en orienteringstävling och något som jag lade märke till var att det inte var några yngre orienterare. Efter lite googlande så lyckades jag få fram att det var VM i veteran orientering. Inget ont menat men det var en ölmage både här och där 😊 som gjorde mig lite fundersam över vad det var för evenemang. När jag passerat deras station så mötte jag flera orienterare som var på väg in i mål och jag tänkte flera gånger för mig själv att nästa ska jag heja fram och nästa med men inga ord kom fram. Lite smått irriterande men nästa gång så lovar jag att heja på.
Strax innan Göta Älvbron så möter jag två cyklister som ser ut att vara från Spanien eller Italien och som har helt rätt outfit och antagligen svindyra cyklar. Han frågar på brytande engelska åt vilket håll Kungälv ligger. Jag vänder och vrider huvudet och försöker att hitta skylten med Ringön på men jag ser den inte hur mycket jag än försöker och samtidigt förklarar jag att de behöver ta sig över till andra sidan vägen. Tillslut ser jag skylten och fortsätter förklara samtidigt som jag pekar. De tackar och jag springer vidare för att inse att jag precis beskrivit en liten omväg för dem. För jag möter vägen som leder till andra sidan med lite kortare avstånd. Eftersom att jag kände mig allt annat än lätt idag så vänder jag mig om för att inse att de har börjat cykla och med all blåst och regn så blev det inte så att jag ställde mig och ropade att det fanns en närmare väg, sorry!
På den andra bron piskar regnet och vinden i ansiktet vilket inte tar mig lättare igenom dagens pass. I öronen hade jag tack och lov musik idag vilket jag brukar springa med när jag är själv men just imorse tänkte jag skippa musiken men som tur var så gjorde jag inte det.
Uppför min backe i slutet av löprundan har jag också såna där tvångstankar som lyder:
• Spring alltid upp hela backen
• Spurta de sista metrarna där backen lutar som mest
Jag lyckades att springa hem igen i alla fall även om jag lätt hade kunnat sätta mig mot en stolpe längs vägen och ta mig en lur 😂.
Det var dagens löprunda det!
