Alltså träning i all ära. Mestadels härligt och kul, ofta tufft och smärtsamt – men definitivt utgör den ju typ 99,9% av allt springande. Jag älskar min träningsvardag, men nånstans är ju tävlingarna det absolut bästa och mest motiverande med löpningen. För mig är tävlingarna inte bara ett viktigt syfte och mål med träningen, det är på riktigt det roligaste jag vet. Det är ju där man får kvittot på vad träningen gett, och inför varje race är det lika spännande. Planeringen veckan innan, nervositeten kvällen före, stämningen i startfållan, pirret i magen på startlinjen – känslorna pendlar mellan hoppfull förväntansfullhet och förtvivlande oro. Tro om jag kan persa? Orkar jag verkligen maxa? Har jag en bra dag? Hur ska jag lägga upp loppet? Skosnörena kan väl inte gå upp? Valde jag rätt skor? Räcker langningen? Har jag laddat rätt med träning, mat och vila? Tänk om det är värsta trängseln? Massa blandade känslor all over the place, men så himla härligt det är ändå!
Idag sprang jag Lidingö Tjejlopp och upplevde i vanlig ordning en salig blandning av tankar och känslor – såväl innan som under och efter. Vaknade med en bra feeling, helt klart både pigg och taggad. Cyklade till starten och mötte upp några klubbkompisar för värmning, blev som alltid peppad av de andras entusiasm. Kroppen kändes lätt och steget spänstigt. So far so good.
Kände stark oro inför starten, då jag visste att det troligtvis skulle bli ordentlig trängsel i första backen vid Grönsta. Planerade en snabb inledning för att undvika den värsta flaskhalsen. Tacksam över att jag hade ett millopp framför mig och slapp tänka på vätska och energipåfyllning som annars alltid är ett orosmoln vid längre lopp.
Strax gick startskottet och jag kom iväg bra. Kunde trycka på ordentligt uppför och plockade placeringar, men tappade som vanligt utför. Så fortsatte det loppet igenom. Jag hade en bra känsla i kroppen hela vägen in i mål och är nöjd med placeringen, men samtidigt lätt missnöjd med att jag hade krafter kvar vid målgång som jag inte riktigt förmådde krama ur idag.
Hur som helst, det blev en härlig race day med solig nedjogg och mysigt eftersnack. Kom hem med värsta glädjen i kroppen och ännu en silvermedalj från Lidingöhelgen i handen. Men egentligen är det träningen som är mitt silver, tävlandet är guld.
