Tro och tvivel

Eskil  

Det är nojornas och psykningarnas tid så här med två veckor kvar till Lidingö. Jag och Fred uppdaterar varandra med ömsom skrytprestationer, ömsom skador. Fred har rapporterat om norska långpass i fjällterräng och sub4-tempo som han knappt har behövt duscha efter, men nu är det annat tonläge efter en vrickad fot och viloläge. Det följer vårat vanliga mönster, att vi är kaxigare ju längre kvar det är till loppet för att sen sakta bli ödmjukare och spakare tills vi på tävlingsdagen känner oss helt otränade, ur form och kanske till och med sjuka.

I fjol provade jag en annan taktik och gick all in på den psykologiska krigsföringen istället för att inta underdog-position. I största hemlighet åkte jag nämligen till Kenya i tre veckor och tränade på hög höjd. Tanken var att stå där på startlinjen solbränd, självsäker och stark som en oxe för att injaga respekt. Den planen gick tyvärr i baklås eftersom jag prickade in årets enda sjukdagar lagom tills jag kom hem och fick ställa in. 

Safarilöpning i Kenya. I fjol gick jag för långt i psykkriget med Fred och fick betala ett högt pris för det. Hade hellre blivit spetsad av en buffel.

I år håller jag mig hemmavid. Men jag är livrädd för att bli sjuk, och fullkomligt övertygad om att jag kommer att bli det. Om jag inte redan bodde ensam skulle jag väl göra en Johan Olsson och isolera mig i en fjällstuga nånstans. Nu anammar jag bara allmänt besöksförbud och strikta hälsorutiner. Grönsaksdrinkar och Nalle Puh-nivåer på honungskonsumtionen. Nio timmars sömn. Inställda sociala aktiviteter och yoga framför tv:n. Jag har nog fler timmar yoga än löpning den senaste månaden. 

Eventuellt håller jag på att bli paranoid. Jag hade ju till exempel sett fram emot att springa finalen i Ursvik Xtreme i tisdags; mitt knä har precis återhämtat sig efter holmgången där för fyra veckor sen så nu var jag sugen på att fucka upp det igen. Men jag kände nåt på gång i kroppen. Inte att jag var sjuk men att jag eventuellt höll på att bli. Jag kände efter så det knakade. Ingen feber. Kollade vilopulsen. Tyckte den kändes hög trots att jag slappnade av som en zen-munk, men insåg att jag inte vet vad jag brukar ha. Då hjälper det inte mycket att internet påstår att man inte ska träna om vilopulsen är 20% högre än normalt. Utan något konkret skäl att stanna hemma begav jag mig norrut mot Mordor. Vid T-centralen skulle jag byta till blåa men ändrade mig och åkte hem igen istället. Man kan ju känna sig sjuk bara man kliver på tunnelbanan i rusningstid, den är som en rullande bakteriehärd av slemhostande sjukhuspatienter och springmasksmittade dagisbarn. 

Surt att missa tävlingen, men jag peggade på sätt och vis upp för ett vinnvinn-scenario: Om jag hade blivit sjuk var det ju bra att jag inte sprang. Nu när det verkar som att jag inte blev sjuk (peppar peppar) så är det säkert tack vare att jag duckade för den kulan. Som Kurt Cobain sjöng: ”Just because you’re paranoid, don’t mean they’re not after you.”

Försöker nu ha bättre koll på min vilopuls för att lära mig hur den beter sig över tid. Som att den går upp markant när jag läser DN:s ledarsidor till exempel.

 

 

 

 Dela på Facebook