Spring var på plats i Växjö i helgen när VXO ultrafest genomfördes av Växjö löparklubb. Växjö löparklubb har samlat alla sina lopp under runVXO där denna ultrafest genomfördes för första gången. Att första gången dessutom få äran att husera både SM på 100 km och på 24 timmar måste varit en härlig utmaning för klubben. Och efter att varit på plats kan jag utan tvekan säga att de lyckades otroligt bra, till och med bra väder hade de fixat.
Kl.08:00 på lördagen gick starten för 100 km loppet som genomfördes runt sjön Trummen, en runda på cirka 3,3 km som skulle löpas i 31 varv. På startlinjen var det många duktiga löpare som hade siktet inställt på VM kvalgränsen, 6,57 för herrar och 8,05 för damerna. Jag personligen trodde att fem manliga löpare skulle klara gränsen som innebär ca 4.10 tempo och tre tjejer skulle fixa 4.51 tempot. Men, 100 kilometer är fasiken långt och mycket kan hända, vilket det också gjorde precis som året innan i Halmstad. De som jag såg som VM aspiranter var Elov Olosson, Linus Wirén, Anton Gustafsson, Josef Hamber och Mattias Wellermark på herrsidan. Jag är inte djupt insyltad i denna löpgren men coachar Josef och via honom och lite andra kanaler sett att dessa fem definitivt har kapacitet för sub 7 timmar, ja till och med sub 6.50 om allt fungerar. Min adept Josef skulle hålla sig slaviskt till 4.10 tempo för att inte riskera något och sedan skulle vi växla målbild till VM mot 4.00 fart. Josef gjorde ett virtuellt 6 timmars lopp där han sprang 85 kilometer som träning med två trösklar på 2 timmar och resten lugnare, så han klarade i princip tempot på träning.
Anton har kört riktigt långa pass under 4 minuter tempo och Mattias och Josef hade samma ambition. Elov och Linus var inte ens frågetecken, de skulle klara det. Det blev så, Linus och Elov drog i väg och höll 3,51/52 tempo halva loppet. Linus var den som efter ett antal varv drog och hade också en lucka till Elov. På tredjeplats i ingenmansland låg Anton och kämpade själv och Mattias, Josef och senare även Sebastian Porkorny låg tillsammans i 4.08 fart. Jag hade gjort upp ett varvschema för att veta exakt hur de låg till mot 4.10 farten, de var några sekunder snabbare varje varv, efter 74 120 meter var det som mest 1.40 snabbare än planen, dvs 100 sekunder på 74 kilometer – stolpe in! Varvet innan hade gruppen splittrats, en var ute i buskarna och gjorde sitt behov, en annan sprang in på en bajamaja. Varv 24 efter 77 355 meter var det första gången Josef tappade, då var han bara 1.34 under målbilen, dvs bara 6 sekunder sämre än varvet innan. Men, han hade fått ont i baksida lår, kramp. Efter varv 25 och 80 590 meter var det bara en minut kvar av försprånget och Josef var tvungen att stanna och försöka stretcha bort smärtan. Jag sa, testa ett varv till, blir det inte bättre, bryt – riskera inget… han testade baklängeslöpning, men inget hjälpte och fick lämna in. Sjukt besviken. Anton som låg trea råkade också ut för kramp och bröt varvet innan. Linus som sett så stark ut fick också problem och sprang och kämpade med sig själv, han tappade fart men kom i mål på 6.45.44 och ett 4.03 tempo. Precis som året innan så var det Elov som visade hur man springer 100 km, han var nere i en svacka men när han får vittring så händer det något, steget kom tillbaka, leendet, blicken och han flög fram och i mål på nya personliga rekordet, 6.36.30, dvs 3,57 tempo.
Imponerande! Angående imponerande, samtidigt men i England sprang världens ultrakung, Sorokin i mål på nytt världsrekord, 6.05.40, alltså 3.39 tempo. Galet!
Mattias var sedan den som klarade hemresan bäst, nåde målet som bronsmedaljör med tiden 7.03.54.
På damsidan satte Nikita Steiner full fart från början och var långt före alla andra, bakom henne hände det dock ganska mycket. Först, Nikita tappade farten ordentligt efter första halvan och Lina Karlsson som var den som sprang med mest jämn fart av alla och plockade placeringar successivt var ett tag upp i rygg på Nikita, men Nikita hade krafter och pannben kvar att kunna öka igen och landade som guldmedaljör på 7.59.31, enbart några minuter för Lina på 8.01.24. Det var sedan många som hade VM kvalgränsen i sikte länge men antingen bröt man eller tappade farten, den som var starkast av dessa och fullföljde var ikonen Frida Södermark som kom i mål på 8.33.57 och belönades med ett brons. Frida som också coachas av Spring blev mamma för 8 månader sedan och det har varit ett pussel att få ihop träningen för att klara 100 kilometer, att hon fixade det tillstyrker jag rutin och pannben.
Totalt var det 32 som startade på SM 100 km, en för mig förvånande låg siffra, i fjol var det dubbelt så många. Kanske var det 24 timmars SM som startade kl.11:00 bara 15 meter fån denna banan som var orsaken. 124 anmälda och 96 som kom till start, riktigt bra. Dessa löpare hade ett varv som mätte cirka 800 meter där de under 24 timmar skulle cirkulera. Jag har aldrig någonsin haft tanken att starta på ett sådant lopp och visst blir man lite nyfiken på hur löparna tänker, vilken strategi man väljer. Att de flesta har satt upp ett distansmål tror jag definitivt, men hur man lägger upp sina 24 timmar där finns säkert en rad olika val att göra. Det blev dock en galet rafflande tävling där Erik Olofsson gjorde något som jag inte trodde var möjligt.
Men vi börjar med tjejerna, Anna Carlsson var favorit och hon höll för trycket, 228 298 meter under 24 timmar innebär ett snitt på 6.18 per kilometer, respekt! Tvåan Elin Hartelius hade 219 005 meter och trean Louise Kjelsson 218 425 meter, spännande fight om silvret det skiljer alltså cirka 600 meter efter 24 timmars löpning. Två tjejer till klarade magiska 200 000 meters gränsen, fyran Grete Rugland med 203 736 meter och Emelie Eklöf med 200 454 meter.
Sedan var det Erik Olofsson, killen som jag för något år sedan profilerade i magasinet. Han gjorde sin ultradebut så sent som i fjol och jag följde honom på SM 100 km i Halmstad. Ett lopp där han slutade som trea och fick rullas ut från arenan då han var helt tömd på energi. Att nu ge sig på 24 timmars loppet och göra det som han gjorde måste ses som en av Ultrasveriges största bedrift någonsin. Erik var nämligen inte i topp förrän i slutet, han var trea med tre timmar kvar att springa men hans sista tre timmar var ren magi. Det var då han för första gången under tävlingen gick under 5 minuters tempo. Sedan ökade han tempot ytterligare och plötsligt började hans crew se möjligheten till svenskt rekord, vad gör han då han ökar igen.. Med 40 minuter kvar är han för första gången under 4.30 tempo och den sista halvtimmen har han cirka 4.10 tempo. Med cirka 500 meter kvar kom krampen och det var en riktigt nagelbitare att se honom kriga för kung och fosterland och till sist falla ihop som segrare, världsårsbäst och med svenskt rekord md 266 587 meter, ett snitt på 5.24 per kilometer i 266 kilometrar! Erik kom 72 meter längre än det tidigare svenska rekordet.
Tävlingen hade verkligen klass, tvåa var Christian Malmström 262 002 meter, 5.29 tempo, trea Torbjörn Gyllenbring med 260 445 meter. Tre löpare över 260 milometer, en nivå som enbart tre löpare någonsin klarat tidigare i Sverige, Rune Larsson, Henrik Olsson och Johan Steene. Vilket genombrott för svensk ultralöpning! Det bådar verkligen gott för EM som väntar senare i år.
RESULTAT: https://runvxo.se/ultrafest/#info
Bilder : Deca text&bild
Vi följer upp tävlingen i nästa utgåva av magasin Spring.
