Det var frågan flertalet ställde sig efter min årsdebut i lördags. Jag hade precis sprungit igenom Åda Wild Boar race precis på ett sätt jag hade tänkt mig. Eller rättare sagt inte precis som jag tänkt mig, men ändå lugnt och kontrollerat. Låtit tiden komma till mig istället för att springa mitt allra snabbaste och riskera skador. Planen var egentligen att gå ut långsamt och avvakta. Låta andra göra jobbet och hitta de bra spåren i skogen. Jag skulle ligga bakom och bara flyta första varvet. I ungefär 1km klarade jag av det, sedan brast tålamodet då det var så segt att springa i det tempot. Gick upp tryckte lite, fick endast med mig Jocke Lantz. Tryckte några gånger till, han verkade flyta med utan problem. Fick göra en riktig stöt in mot några berghällar. Fick en liten lucka och fortsatte köra då. När jag inte såg honom bakom längre, så slog jag av på farten direkt.
Försökte flyta på men utan press. Passade på att tappa min endaste gel i detta läge också. Hade en u-bar äpple/kanel kvar fickan. Tog upp den, den var apgod, men det var svårt för mig att tugga. Fick i mig minimalt, fick även i mig minimalt av vätskan utmed banan då den var alldeles för kall för en stackars löparmage. Men inga problem med varken energi eller vätska så det var ju inte hela världen, men ändå inte perfekt.
In mot varvningen försökte jag kika efter min motståndare, såg honom inte och trodde tidsmarginalen var tillräckligt stor. Andra varvet flöt på, innerlåren blev dock stelare och stelare och oron för att få kramp kom smygande. Dock krampade aldrig muskeln och jag kunde springa i mål som vinnare i årets första lopp. Det kändes som en bra målsättning denna dag och det hade inte tillfört så mycket att chansa mer och korta ner segertiden 5minuter till. Jag är inte den smidigaste löparen och kan jag gå på säkerhet i vansklig terräng är det bra. Var klart glad över att jag undvikit stukningar eller farliga fall på steniga områden. Dock är Åda wild boar race en underbar tävling. Tävlingsledningen luktar entusiasm och det smittar av sig.
Dagen efter tänkte jag att jag skulle vara pigg och klara av ett normalt väglångpass. Men satan, där hade jag fel. Mina höfter tyckte att det var onödigt att lyfta benen, mina innerlår tyckte allt som innefattade förflyttning inte var till godo. Förresten innerlåren tyckte dessutom att stillastående också är till ondo. Därmed sjönk kraven på passet kraftfullt. Nu blev meningen med passet att stappla runt några kilometer och försöka att inte bli mer demolerad. 20km senare i slow motionfart (4.30) var dagen klar och jag kunde ladda för lite barngymnastik istället…
