Åh nej! Jag har peakat!

Spring med Orre  

Nu har det gått upp för mig! Löparsäsongen 2015 var helt otrolig. Den blir min främsta. Toppen är nådd och jag måste nu förbereda mig på nedfärden.

Blotta tanken

En lite sorglig insikt kan tyckas. Kanske har någon invändningar och menar att man aldrig ens bör tänka tanken. Ty blotta tanken på att man nog faktiskt nått sitt yttersta i det man gör kan då slå rot och genom olika psykologiska processer mynna i att det också blir en sanning. Självuppfyllande profetia. Blotta tanken är som en lömsk hiskelig parasit som förgiftar sinnet och stjäl motivation och kämpaglöd. Hu! Idrottspsykologi är spännande. Men otäckt.

Jag tar risken. Bjuder in tankeparasiten. Jag väljer att stanna upp i insikten. Jag har nått karriärens peak och passar på att njuta ordentligt av utsikten. För snart bär det utför.

Utsikten från toppen

Och om ni vill veta så såg utsikten från toppen ut såhär för mig:

År 2015, 39 år gammal, såg jag mig plötsligt rida på en makalös våg av medgång i min löpning. Jag vann lopp efter lopp och bärgade segrar jag tidigare bara drömt om med prestigetyngda Lundaloppet och Wallanderloppet. Jag vann Malmömilen. Jag försvarade min titel i landets näst största maratonlopp i Helsingborg och fick möjligheten att skriva på denna fina löparsajt. Jag vann Skånes långloppscup och tog VSM-guld i terränglöpning. Jag fick uppleva otroliga New York marathon där jag blev bäste svensk och bäste skandinav. Ja, mitt namn nämndes i självaste Eurosport. Jag gjorde ett maraton på 2:32, en mil på höga 31 och 5000m på 15.24. Förra årets framgångar ställer min ödmjukhet på prov! – Visst, det finns massor av bättre löpare. Eller vid närmre eftertanke – kanske inte så jättemånga ändå. Nä, jag tror minsann jag passar på att vara stolt! Jag var grym!

På toppen. Helsingborg marathon.

På toppen. Helsingborg marathon.

Mycket kan man inte råda över. Stjärnorna stod rätt. Det funkade med jobb och familj. Kroppen höll för allt större träningsdoser och tuffare pass. Jag sprang och njöt, och njöt och sprang. Och framgång föder framgång. Jag fick ut allt, tror jag.

Men nu har det tagit stopp. Jag kommer sannolikt inte högre på min klättring. Under vintern har skadorna avlöst varandra. Långa och många pass, otillräcklig ”prehab” och allt för lite alternativträning tar ut sitt pris. Lägg till att jag har blivit (ännu) äldre och bytt upp ytterligare en veteranklass. Och inom en månad får Isak en syster! Vi längtar! Men bäbisar sover lite hur som helst. Och med två barn lär antalet loggade träningstimmar minska markant. Oddsen för att jag någonsin ska springa fortare är rätt höga.

Så snabbare kommer jag inte att bli, utan får försöka hitta glädje och drivkraft i träningen på andra sätt. Hittills går det ganska bra. Istället för att fila på exakta intervallserier i syfte att kapa några sekunder på milen så sitter jag vid datorn och letar nyfiket information om terräng- och ultralöpning och drömmer om Ironman. Jag börjar så smått acceptera min ålder och kommer att söka motstånd i klass M40 på olika distanser. Jag har en distans där jag har mer kvar att ge. Där det kan gå fortare. Marathon.

Säsongspremiär

Senaste veckorna har också kroppen känts allt bättre, mindre öm och stel. Benen har protesterat mindre i hög fart. Bara det att kunna springa utan smärta är underbart. Och helt långsam är jag faktiskt inte heller. Efter ett par riktigt fina intervallpass med Ekmans löpare och med Björnstorps IF bestämde jag mig för att testa att tävla, formsvackan till trots. DM 10km landsväg i Ystad. Döm av min förvåning när jag kom hem med DM-silver och tiden 32.35. Jag tycks inte vara helt uträknad trots allt. Och så skönt det är att springa utan krav på prestation! Säsong 2016 är igång!

Nu springer vi!

/Orre

IMG_3048

Nya skor. Nya tag. Nu kör vi!

 Dela på Facebook