2:49:59 på 42.195 m, 4:01/km. Jag måste vilja det. Varenda del i min kropp måste vilja nå målet. När jag blundar innan jag ska sova måste jag vilja det. När jag står inför näst sista intervallen på Hedens IP måste jag vilja det. När klockan ringer 05:15 på en snöig söndag i december måste jag vilja det. När jag har två kilometer kvar på tröskeln en regnig kväll i Pålsjö Skog måste jag vilja det. Och när startskottet går? Då måste jag fan vilja det.
Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om mina topp-5 minnen från året upplaga av Helsingborg Marathon. Där är ett av dessa som jag tänkt mycket på nu när jag bestämt mig för att göra en marasatsning (igen) i vår. Kenth Franssons tredjeplats. Jag berättade om varför han blev trea, jo för att han ville det mest. All hans träning och dedikation till löpningen mynnade ut i en fantastisk form men det som gjorde att han faktiskt blev trea, i min mening, är att han hade hungern och drivet. Han ville det mest och där fanns ingen annan som skulle ta det ifrån honom. Hungern (vilket jag också skrivit ett blogginlägg om här) känner jag att jag saknat fullt ut under detta året. SM-milen ville jag ha det. Träningen inför, loppet och sista kilometern. Jag gav mig inte. Jag uthärdade smärtan och plockade ut det sista. Samma gjorde jag på årets Köpenhamn Marathon. Dock var inte formen där för att backa upp satsningen. Men jag ville det, hårt. De senaste tävlingarna och satsningarna har inte känts helt 100%. Träningen är dedikerad men jag har slarvat med tre saker som måste fungera för att man verkligen ska kunna få ut allt. Kost, sömn och (mindre) stress. Jag har under lång tid prioriterad andra saker (av fullt förståeliga skäl) förutom min egen kropp och psyke. Jag känner att jag hamnat i en dålig snurra där jag har svårt att varva ner på kvällar, går och lägger mig sent och äter skräp för att stimulera hjärnan. Resultatet är en kropp i total obalans och en konstant känsla av att vara bakis. Nu är det dags att ta tag i det.
Förr i tiden när löpningen var ny för mig var jag smal och stark. Några års styrketräning och kosthållning i grunden byggde fantastiska förutsättningar för löpningen, framförallt för att springa snabbt. Min kropp anpassade sig snabbt till tempoväxlingen och svarade bra på fart. Numera känner jag mig mest tung och klumpig, även om det fortfarande kan gå snabbt. Missförstå mig rätt, det handlar inte enbart om vikt. Mitt första maraton sprang jag på 3:13 med 73 kilo att släpa runt på. Året efter släpade jag runt på 75-76 kilo och kapade tjugo minuter. Det handlar om balans. Balans mellan muskler, kost och träning. Inget nytt under solen med andra ord. Detta vet vi alla om är nyckeln till framgång. Det är bara dags att ta ett beslut att ”spola kröken” och börja träna. För nu är det dags att ta löpningen till nästa nivå.
OK, nu när jag bestämt mig att komma igång med träningen mot 2:49, vad är det då som får mig att tro att jag kan nå detta målet? Jo, fyra saker.
1. Psyket – Jag har gjort samma typ av satsning förut, därför vet jag vad som krävs mentalt. Jag vill påstå att den mentala biten är minst lika svår som den fysiska. Att förbereda sig på att ”göra jobbet” är tufft. Dvs. att gå upp tidiga morgnar, springa tuff pass sena kvällar och ofta få lite tid ”i soffan” eller ”i sängen” för sovmorgnar. Jag börjar känna mig redo för att mentalt göra satsningen.
2. Träningsupplägget – Jag vet vad som krävs träningsmässigt och vilka pass som fungerar för satsningen. Nu är det 185 dagar kvar och min nuvarande form är bra. Min uppfattning är att jag nu ligger runt 3:05 på maran utan specifik träning. 15 ska bort, jag klarar det!
3. Erfarenhet – På Köpenhamn Marathon i år sprang jag 25 km i 4:01/km. Sen brakade allt ihop. Men jag vet hur det känns att springa långt i det tänkta tempot och det avskräcker mig inte. Snarare tvärtom. Känslan att passera milen på 39:46 och känna att man bromsar, den är oslagbar.
4. Prestige – Jag vet, det låter fåfängt men så är det. Jag vill för mig själv kunna säga att jag fixade det. Att Jag inte vek ner mig. När jag tittar tillbaka om 30 år vill jag kunna säga ”Mitt PB på maran? 2:49”.
Imorgon är första dagen på resten av livet, hänger ni med?
/Han med ambitioner
