Hunger – drivet att bli bättre

10 dagar har gått sedan livsmålet på 10km uppnåtts. 34:59 – Sub 35. Jag tänker fortfarande mycket på loppet, inte av nostalgiska skäl utan av analytiska skäl. Det hade varit lätt att titta tillbaka och säga ”tack och adjö nu är jag klar med milen!” men så enkelt är det inte. Jag tittar tillbaka på loppet med hunger. För jag vet att där finns mer att hämta.

2015 hittills – 1122 km

April månad – 386 km

Senaste 8 veckorna – 95km/vecka

Snitt per dag 2015 – 9,5km/dag

Som ni förstått är jag fäst vid statistik och siffror men trots belåtenheten med att kunna uppdatera PB-fältet till 34:59 känner jag mig inte helt klar. Men denna gången är aningen unik jämfört med tidigare gånger jag satt upp mål för olika distanser. Min nya målsättning på milen är nämligen än så länge inte kvantitativ i form av siffror och tid. Den är baserad på känsla. Jag vill känna att jag nått min gräns. Visst var jag dödstrött på SM-milen och hade ärligt talat inte mer att ge den dagen. Jag var helt slut, caput, finito. Kroppen gav allt och det gick hem. Men…. Jag känner att där finns mer att hämta. Jag har ännu inte nått min ”peak” i utvecklingen och farten. Den känslan är svår att beskriva eller omsätta i tider, men den säger mig att jag kommer att springa snabbare. Och känslan säger mig att det kommer att ske snart. Varför det? För att hungern finns där.

Köpenhamn Marathon har blivit till en tradition för ett gäng i min löparkrets. Vi är ett gäng som åker över på morgonen och laddar upp tillsammans på båten och tåget för att sedan springa loppet och ha härligt eftersnack tillsammans tillbaka på eftermiddagen. Mitt första maraton var just i Köpenhamn 2013. Jag hade ingen större koll på vad jag var kapabel att springa på men hade tränat mycket, framförallt långpass inför tävlingen. Det var mitt och Andreas stora mål för året och det var med nervositet och spänning som man ställde sig på startlinjen. Vi hade som målsättning under 3:30 men hade stirrat upp varandra på morgonen och ställde oss istället med farthållarna för 3:20 när det var dags för start. Efter 12km kändes det lätt och vi avancerade fram förbi farthållarna. Men vid 15km händer det otänkbara. Andreas knackar mig på axeln och meddelar att han blir tvungen att bryta. Kramp i vaden som inte släpper. Det var bara att inse faktum att jag skulle vara tvungen att pinna på själv. Just i det ögonblicket ser jag en man med en skylt. ”Pain is temporary, pride is forever”. Jag fylldes av inspiration och energi och bestämde mig direkt. Jag ska under 3:15. Jag ökade farten.

Jag sprang i mål på min maradebut på 3:13:19 och en kort intervju i lokala tidningen om detta finns att läsa här (utförd av ingen mindre än Springs redaktionschef Magnus Ransheim). Inte i mina vildaste fantasier hade jag då trott att jag exakt ett år senare skulle slipa den tiden med mer än 20 minuter. Och inte i mina vildaste fantasier hade jag då heller trott att jag nu ett år senare tränar inför att slipa denna tiden ytterligare. Anledningen? Hunger.

Hunger är en färskvara. Viljan att utvecklas, att bli bättre, snabbare, uthålligare. Att sätta mål innebär inte bara att du skriver ner målet på ett papper. Det är inte bara siffror – du måste VILJA uppnå det. Du måste känna hungern. Vissa kallar det motivation, vissa kallar det pannben och vissa kallar det att vara tävlingsmänniska. Oavsett vad du kallar det så är det anledningen att du fortsätter, att du sätter nya mål, att du aldrig blir mätt. Hungern är det som driver mig att vilja bli bättre. För jag kan inte sluta. Det är som en drog. Att tävla och bli bättre. Hungern är det som får mig att känna mig levande… Men nog om detta för ikväll. Nu är det långt efter läggningstid och det vankas  uppdelat 10.000m test på lunchen imorgon på egen hand. Nu kör vi!

/Han med skor