Skylten visar 21097,5 meter och klockan blänker till i solskenet med siffrorna 1:24:08. 3:59/km halvvägs, helt enligt plan. Stämningen var hög, publiken grym och tempot jämnt. Där fanns bara ett problem. Jag var trött. Jag konstaterade att det skulle bli en tuff dag på jobbet.
Storbildsskärmen visar 09:26:55. Tre minuter till start. Jag ser målet 200m längre fram och 6.000 personer i min väg. Varför skulle man välja att kissa så här nära inpå start? Jag och Carl sprintar sick-sack mellan publik och löpare. ”Undskyld”, ”undskyld”. 2min 30sek senare står vi så nära startrepet att vi nästan kan ta på eliten. Uppvärmning – check! PANG! Nu kör vi.
Det tar tre kilometer innan tempot hittas. Det känns bra i benen men aningen flåsigt. Försöker fokusera på att inte springa för snabbt, mycket spring i benen i starten men otroligt viktigt att inte låta benen styra. Använder huvudet och klockar 3:59, 3:57, 4:02 på de tre första kilometer. Helt perfekt. Målsättningen var att hålla mellan 3:57-4:03/km och det började kännas bra. Femman passerades och vid 7km började benen rycka igen. Helt plötsligt insåg jag att jag låg och drog en större klunga med ett glapp fram till en ensam löpare 20m längre fram. Dumt att ligga och dra själv när vi är många bakom, bättre att lägga mig i klungan och låta en starkare löpare dra tänker jag. Just då ser jag en tjej i mitten. Hon ser fokuserad och sjukt stabil ut, på hennes nummerlapp står något med ”elite”. Före henne är det sex löpare med linnen där det står ”Team Erdinger PACERS” som springer och snackar. Inser snabbt att tjejen måste vara den bästa danskan och herrarna före henne är hennes farthållare. Saktar snabbt in farten och glider in bakom Marlene (som tjejen hette). Herrarna höll VÄLDIGT jämnt tempo (4:00/km för att vara exakt), dags för mig att glida ett tag.
När jag ser 10km hör jag Lars ”maraguden” Anderssons ord i huvudet. ”Tänk när du passerar milen på 39:30 och det känns som att du bromsar”. Han var inte långt ifrån. Milen passerades på 39:43 och känslan var just detta, att jag bromsade. Flera gånger märkte jag att jag glidit fram i klungan och låg och drog. Valet av marasko hade landat på New Balance nya Fresh Foam Zante och känslan av att lätt studsa fram var helt fantastisk. Det fanns inget som kunde stoppa mig (trodde jag). Jag hade hittat perfekt ”flow” och 4:00/km-farten kändes som en snabbare jogg. Idag ska det gå undan.
15km passeras under 60min och jag har hittat min plats i ”Marlene-klungan”. Hon var sjukt stabil och hennes farthållare likaså. Att hon var hemmalöpare hördes på alla hejarop längs vägen och det var som att springa i en ”kändis-kortege”. Men sen hände det. När jag passerade 17km dök där upp en liten udda känsla i kroppen. En varningssignal. Benen kändes fräscha, flåset kändes bra, men där var någonting i kroppen som började kämpa emot. En liten, liten föraning om utmattning började krypa sig på. Samma känsla som jag hade på förra årets Köpenhamn Marathon. Enda skillnaden var att denna känsla då hade börjat infinna sig vid kilometer 27. Idag kom den för tidigt.
Skylten visar 21097m och klockan blänker till i solskenet med siffrorna 1:24:08. 3:59/km halvvägs, helt enligt plan. Stämningen var hög, publiken grym och tempot jämnt. Där fanns bara ett problem. Jag var trött. Jag konstaterade att det skulle bli en tuff dag på jobbet. Jag visste att Lars väntade med gel runt kilometer 23 och jag bestämde mig för att försöka hålla tempot fram till kilometer 25 och sedan trappa ner ett steg till ca 4:10-fart. Men känslan av utmattning kröp sig inte längre på, den rusade fram i kroppen. Lars springer med mig och peppar vid 23 men jag är trött. Jag har insett att det kommer bli slitigt de nästkommande kilometerna. Vid 24 börjar jag släppa klungan, en otroligt dyster och tung känsla i kroppen att se klungan glida iväg. Jag klockar 4:10, 4:10 och vid 25 möter jag nästa mentala vägg. Känslan av utmattning släpper inte utan ökar. Här inser jag att detta lopp enbart kommer att handla om att ta sig i mål och inte stanna eller bryta. En sak är säker, när du känner denna känsla med 17km kvar på en mara så krävs det ett jävla pannben för att inte börja gå. Så det var inte mycket att snacka om, jag plockade fram pannbenet och körde.
Kilometer 25-36 är bland det värsta och tuffaste jag upplevt på något lopp. Varje del av kroppen säger ”Stanna!” men huvudet vägrar ge med sig. Jag sänkte farten men hade i princip en oförmåga att sänka mer än till ca 4:30-fart. Förmodligen på grund av öppningsfarten så hade kroppen vant sig vid högt tempo. Problemet var också att både benen och flåset kändes bra men det var utmattningskänslan och hög puls jag inte blev av med, något jag aldrig känt på detta sättet förut. Jag drack och käkade banan på samtliga stationer och till sist… Vid kilometer 37 började jag känna hoppet att jag faktiskt skulle ta mig i mål. Och här började jag även räkna och inse att jag hade faktiskt hade, under omständigheterna, en ganska bra tid på gång. Styrkans år gott folk, nu bestämde jag mig för att köra hel vägen in i kaklet!
41,8km, jag kommer ut på rakan mot mål. Det är fullsmockat med folk på båda sidor, solen skiner och stämningen är påtaglig. Min absolut bästa och mesta supporter (förutom min fru och äldsta son), min mamma, och hennes väninna står och skriker för fulla muggar och jag svänger förbi för en High-five. Jag är fullkomligt överlycklig när jag ser mållinjen längre fram. Jag lyfter händerna och applåderar publiken, vilket otroligt jobb de gjorde i att lyfta en mot mållinjen! Ser klockan ticka upp mot 2:57 och känner mig fylld av känslor. Det må låta blödigt och tramsigt men jag har ofta i dessa stunder nära till känslorna. Jag tänker på all träning som lagts ner, alla som följt en på resan och den egna bedriften – WOW vilken kick! Oavsett hur ens lopp har gått är det alltid en helt unik och häftig känsla att närma sig mållinjen på ett maraton. Jag ”flyger” över mållinjen på min fjärde mara (tredje gången gillt i Köpenhamn), överlycklig på 2:57:17 och stapplar sedan bort mot stängslet. Hänger på det en stund och väser sedan orden som för mig nästintill blivit ett mantra efter maratonlopp.
”Jag ska aldrig mer springa ett maraton.”
Jag har tänkt mycket på loppet under dagen. Jag konstaterar att träningen brustit ur några aspekter och att jag lite olyckligt blivit påverkad av min sjuka tre veckor innan loppet. Inga undanflykter för slutresultatet, mer ett konstaterande varför formtoppen uteblev. Jag är otroligt glad att jag trots allt valde att ”gå för det” och köra 4:00-tempo. Jag har aldrig förr spänt bågen på detta viset och jag tar med mig erfarenheten kring kroppens reaktion och hur jag hanterade det. Att än en gång få glida över mållinjen på sub 3, med marginal, är en riktigt häftig känsla. Att ta ett steg tillbaka och se mig själv göra 2:57 på ett ”dåligt genomfört lopp” känns rätt sjukt. Jag har kommit väldigt långt i min löpning och detta gör mig väldigt taggad att fortsätta träna och sätta mål. Jag brände samtliga av mina tre mål (nytt PB, kval till New York och under 2:50) men är fortfarande otroligt nöjd. Jag hade nog kunnat göra ett snabbare lopp om jag lagt upp det annorlunda men är glad att jag vågade satsa. Detta tar jag med mig! Och gällande mitt uttalande om att aldrig mer ska springa maraton då, hur blev det med det?
I skrivande stund letar jag efter anmälningsknappen till Hamburg Marathon 2016. Vi ses på startlinjen.
/Han med skor
