I helgen var det VSM, inför året ett viktigt mål… Men ju närmare helgen har kommit ju mer skeptisk har jag blivit. Jag har inte lyckats fokusera, inte fått någon fart i kroppen, ingen glöd…. Tankarna har kommit, nu kör jag detta som en trevlig helg sedan lägger jag om fokus mot Valencia marathon. Springa långt verkar vara bättre för mig just nu. Men, det är ju fart som är roligt….
Åkte upp till Norrköping på torsdag kväll, tillbringade kvällen med en adept, Johan – en kille med ett pannben utan dess like. När han pratade om sin träning, sina pass som ganska ofta slutar med att han ligger livlös sidan om banan efter passet så insåg jag, jag har tappat den förmågan… ska jag lyckas komma tillbaka måste jag hitta den ådran igen.
Angående Johan, han hängde på och gjorde debut på VSM, 3 starter, 3 PB – häftigt..
Själv hade jag satt ribban högt, 4 starter, 800, 1500, 5000 och 10 000 meter – fyra starter på 48 timmar. Hade egentligen bara ett tidsmål, jag ville under 18 minuter på 5 000 meter för första gången sedan jag blev M55 gubbe. I övrigt trodde jag att jag var god för 2,28, 4,48, och cirka 37,30 just nu – men det var ett mästerskap. Är man inte i form så blir det taktiklopp istället.
Första loppet, 800 meter. Förstår fortfarande inte vad som hände, jag var helt enkelt inte där varken med ben, hjärta eller huvud. Starten gick, jag rullade på, när vi kom ut på gemensam bana var jag långt bakom de andra? Mycket handlar förmodligen om bristen på fartpass och självförtroende.. Jag märkte dock att jag höll avståndet hyfsat till upploppet, då peppade de varandra och spurtade – jag fortsatt att lukta på blommorna, haha. 2,26,99 var jag dock nöjd med och framför allt kände jag att inte plockat ut något alls. Som sagt var, vad hände egentligen, det blev en väckarklocka…
Några timmar senare var det 5 000 meter, uppvärmningen kändes grymt bra, kroppen svarade och jag längtade efter starten… sub 18 minuter fanns kvar men det växte fram en ny strategi också, jag kände mig snabb, lustig efter det 800 m loppet? Upploppet var med medvind – jag ligger med och sedan drar jag med 500 meter kvar, får alltså 2 rakor med medvind och en med motvind… Ingen ska kunna hänga på mig, haha… Hade jag glömt hur det var på Inne VSM, Patrik Karlsson låg i min rygg och plockade mig på målrakan, lopp efter lopp? Nåja, självförtroendet fanns… Loppet gick inte fort, cirka 7,16 på första 2km, har inte riktigt koll sedan men vi tappade ännu mer och troligtvis passerade vi 4000m på 14,36 – så sub 18 var inte så troligt.. men med 500m kvar gick jag om, och fan.. jag flög… kände mig oslagbar och stark som en häst… noterade efteråt att de 500m gick på cirka 1,35.. trots detta så kom Patrik i slutet och slog mig med 3 tiondelar. Men, 17,57 och galet nöjd. Nöjd med taktiken, nöjd med tiden och nöjd med att jag kände, det finns mer.. Nu vänder det!!
Kvällen tillbringades i Danderyd hos en studiekamrat från 90-talet, natten med tankar om loppet… Scenariot inför lördagens 1500m växte fram, jag drar i 500 meter, Patrik hänger på och slår mig i spurten…. Men, jag kände innerst inne, nej – ingen kommer kunna rubba mig i morgon, nu är jag på gång på riktigt…
På plats på startlinjen igen efter en skön uppvärmning och med ett huvud som sprutade av självförtroende så bar det iväg… Tempot var lusigt, nästan 85 på de två första varven, så förmodligen runt 3,31 eller 3,32 vid 1000 meter då jag satte jag in dygnets andra 500 meters spurt.. och det kändes grymt… Man hör inte Patrik, han tassar fram men med 20-30 meter kvar hör jag ett, ”fan” och jag inser – han gav sig.. kollade bakåt och inser att guldet är mitt. Ståpäls och kan konstatera att sista 500 meterna har gått på förmodligen 1,26 – det är mycket snabbare än jag sprang 800 meter på, så mycket sitter i huvudet. Tiden är ju inte bra, men de 500 meterna är förmodligen de snabbaste 500 meterna jag sprungit på två år.. ståpäls igen! Huddinge AIS som arrangerade mästerskapet som var rekordstort, 750 tävlande och över 2000 starter hade ordnat en fantastik grej, bakom prispallen fanns det en skön fåtölj till vinnaren och hemska stålstolar till tvåan och trean… Den fåtöljen blev min och det blev en skön målbild..
Kvällen i Danderyd igen, grillat och trevligt sällskap…. Sent i säng, men ändå svårt att sova. Bara 10 000 meters loppet kvar, kör samma strategi, 500 meters spurt..
Vi var ganska många anmälda, men som vanligt är det en del som inte dyker upp, någon som kastade in handduken precis innan start, två som bröt loppet.. men de två jag hade mest respekt för, Patrik och Niklas Wikner som kommit bara för det loppet, de stod på startlinjen. Jag visste att det skulle bli tufft, tryckande varmt med åska i luften, men jag ville ha fåtöljen igen och kände mig stark i både huvud och ben… tills starten gick, tror det hade gått bara två varv då det började ploppa upp ursäkter.. det gick långsamt men var ändå jobbigt, jag försökte le och ha en positiv utstrålning men inombords kämpade jag med varje steg. När man springer 25 varv och 10 000 meter så hinner man avhandla mycket med sig själv och det var inte mycket positivt och strategierna avlöste varandra…. Men jag hängde på, vi passerade 5000m på 19.03, dvs mycket långsammare än plan men ändå var det jobbigt? Min 500 m plan suddades ut, jag kan inte spurta idag…. Med 3000 m kvar låg vi tre fortsatt ihop och i ett moderat tempo, vad ska hända? Då började jag fundera på en långspurt för att slippa tristessen…. Vid 2500 meter kvar kom Peter Helmroth som låg trea i M50 och skulle springa om, jag fattade ett ogenomtänkt beslut och hängde på i 200 meter, visste inte vad som hände bakom men kände att fartökningen var marginell, typ bara någon sekund så jag gick om Peter och ökade farten lite till…. Med 2000 meter skriker man att jag har fått en lucka.. det känns otroligt konstigt, släppte de verkligen? Jag matar på, luckan ökar skriker de… aha, de gav upp och riktar sin sig på en spurtstrid om silvret, fortsätt köra skriker jag till mig själv… Peter hänger på, går om mig på hans sista varv och jag tappar all energi när jag ensam ger mig ut på sista varvet, hör att jag har 15 sekunder, upplever att jag går – jag är helt slut, dränerad på energi och staplar fram upplever jag det som… De plockar men jag vinner med nästan 10 sekunder och helt utmattad faller jag omkull, ler inombords och tittar bort på fåtöljen.. du är min, haha… Det blev ca 18.40 på andra halvan, ingen bra tid, men guld!!
Den viktigaste matchen i loppet gick jag dock mot Kenneth Gysing från Runners World, det är ju uppenbart att den av oss som kommer först i mål har bäst träningstips, haha.. jag varvar honom två gånger – bli prenumerant!!! HÄR
På plats i Huddinge var ett gäng adepter och ett gäng Götister, några adepter körde Ultravasan eller stafetten, några körde Ironman, grymma prestationer överallt – mobilen klingar i ett under resan hem. Idrott är verkligen underbart!
