Löparsorg

Nyheter  

Jag älskar löpning. Och för mig är det också att hata. Det är hata de tidiga blöta morgnar när man redan kvällen innan bestämt sig för en morgontur bara för att vakna upp med (åldersrelaterad?) värk i ryggen, ömma bihålor och en oväntad låg siffra på utomhustermometern. Det är att hata den dumhet som får en att ställa upp i tuffa tävlingar där man var och varannan gång inser, mitt under loppet, att man inte alls tränat tillräckligt mycket. Där man cirka 75 procent in har lika svårt att förstå hur man ska ta sig i mål som man har att förstå Einsteins relativitetsteori. Men att älska är så klart också att älska.

Att älska när man ändå tog sig ut den där morgonen och efter några kilometer känner hur ryggen vaknat till liv, hur bihålorna plötsligt känns friska och att kroppstemperaturen nått en nivå där man faktiskt är tacksam över regndropparna och den syrerika svala luften de för med sig. Det är att älska och omfamna känslan av stolthet när man ändå tog sig i mål i det där loppet. Trots den eländiga sista milen, det brutala upploppet eller den galet protesterande kroppen. Och motivationen som infinner sig oväntat snabbt efteråt när man dyrt och heligt lovar att nästa gång. Då jäklar.

Allt detta känner de flesta mer eller mindre garvade löpare till. Och de som väl löst den ekvationen vet därmed också hur hatet kan användas som drivkraft. Men så finns det elände som är svårare att vända, något som jag i skrivande stund lider av. Löparsorgen.

En strålande dag i september 2018 sprang jag underbara Höga Kusten Trail. Inför det hade jag känt både hatet och kärleken under tidiga morgnar och även om jag, så klart, borde tränat mer innan så dröjde det ändå tills cirka 98 procent av loppet var avverkat innan den klassiska uppgivenheten sköljde över mig. “Upploppet” där ca 300 höjdmeter skulle avverkas på en kilometer fick mig att smacka in i väggen likt en målmedveten småfågel mot ett inglasat uterum. Efter 42,95 kilometer och med 50 meter kvar till mållinjen övervägde jag på fullt allvar att bryta. Jag hade gått för fort uppför och visste plötsligt inte vilken av mina fötter jag satte först. Men jag tog mig i mål. Och efter en snabb räddningsaktion med “sportdryck” från en av mina vänner som gått i mål före mig mådde jag snart mycket bättre. Redan efter en halvtimme hade fokus skiftat till målet för 2019; Bydalen 50k.

Bydalen 50k är kanske ett av Sveriges tuffaste individuella lopp. Fem mil och nästan tretusen höjdmeter bjuder, förutom den uppenbart slitsamma uppförslöpningen, på mängder av extrem teknisk utförslöpning där varje steg sliter på framsidorna som en sylvass osthyvel på en Västerbottensost. Loppet går dessutom i vackra Oviksfjällen, den del av fjällvärlden jag tycker allra bäst om. Jag har sprungit den något mer barnvänliga varianten 22k flera gånger och har under flera år drömt om att genomföra hela banan. 2019 skulle det ske.

Jag tillät mig några veckors vila efter Höga Kusten innan jag tog tag i löpningen igen. En helt ok vinter följdes av en riktigt bra vår och löparpeppen surrade som en bikupa inom mig. Men sen kom dråpslaget. Nej! Dråpslagen, i plural. Dels en slemsäcksinflammation i knät som skulle visa sig sabotera min säsong genom att lömskt komma och gå som den behagade. Dels en inbjudan till ett bröllop samma helg som loppet.

När jag skriver det här är det bara dagar kvar till loppet. Flera vänner, ja de flesta löpare jag känner, ska delta och arrangören fyller mina flöden i sociala medier med lockrop. Men jag ska inte vara med. Jag ska istället bila till Västerås med ett svullet och ömmande knä…

Jag har diagnosticerat mig själv med löparsorg. Inga kända botemedel finns förutom att låta tiden ha sin gång.

Men! Allt är så klart inte svart. Först och främst är jag väldigt glad för mina snart gifta vänners skull (båda är dessutom löpare). Och även om jag för tillfället är tvingad till vila och rehab så ska jag så småningom skörda den här löparsorgen och använda den som bränsle för mantrat som, trots att vi bara hunnit till augusti, ekat i mitt bakhuvud i flera månader nu; 2020. Då jäklar.

 Dela på Facebook