Barn är för det mesta mycket aktiva. De lär sig krypa, gå, springa, hoppa, klättra. Hela kroppen är engagerad i en fantastisk utveckling. Balans, koordination, muskelstyrka, reaktionsförmåga uthållighet osv tränas instinktivt och fortlöpande genom lekfull rörelselusta. Själv minns jag hur jag och mina lekkamrater klättrade i träd och berg. Vi spelade fotboll på somrarna, bandy på om vintern, vi cyklade, simmade, sprang, åkte skidor mm. Detta gav så mycket skönt kroppsligt självförtroende. En bra känsla att leva med. Nu kan jag tänka att det är så människor alltid har förberett sig för ett liv som kompetenta naturvarelser.
Barn som föds med någon slags syndrom eller dysfunktion i sitt neuropsykiatriska system kan ha försenad motorisk utveckling och kommer inte så lätt igång med sin kroppsliga utvecklingsprocess. Det kan skapa en försiktighet och brist på träning ger brist på tillit till kroppens förmåga att klara situationer. Detta hänger med genom åren och gör att många vuxna personer med kognitiva och motoriska svårigheter bli mer stillasittande än de egentligen vill.
När Göran och jag har lagt upp träningen för vår fina träningsgupp IKAPP går mycket ut på att väcka upp och ge utlopp åt känslan och glädjen av att kunna springa, hoppa, klättra, balansera, och klara utmaningar. Allt det där vi har inom oss och som vi så gärna vill plocka fram. De kan man göra, under trygga omständigheter, med fin support av bra personal och särskilt om man tillhör en grupp där alla kämpar. Och det gör IKAPP-gänget verkligen. Var och en blir de, på sitt sätt, ett exempel för varandra att man klarar mer än man tror.
Det är fint att tillhöra en sådan grupp.
Tycker Göran och Håkan.
