Det var en kamp mot klockan och ett tag trodde jag att jag skulle hinna bli frisk i tid till Å-stadsloppet, tillräckligt för att springa milen i alla fall. Men istället bytte den här förkylningen riktning och skiftade fokus från hals till snor, så jag fick nöja mig med att följa loppet från trottoaren och heja på dom som sprang.
Jag hade ju sneglat på ett par andra lopp framöver också: Lidaloppet, Långa Tullinge-Tumbaloppet, Höstrusket och allt vad det är. Men eftersom jag knappt har sprungit på två veckor så får jag nog börja betrakta den här säsongen som över. Jag är ändå tacksam för att jag hann med Lidingö innan jag blev sjuk, det var ju säsongens stora mål. Att jag missar lite andra mindre lopp kan jag leva med. Däremot är det svårt att leva utan löpning, jag klättrar på väggarna, det kliar i benen. Höstlöven brinner där ute och jag vill springa runt bland dom. Eller för att parafrasera ett ordspråk som min farmor brukade använda:
Den friske löparen har många önskningar, den sjuke har bara en.
