Jag köpte mina nya längdåkningsskidor i början av december. Mina gamla försvann i någon av otaliga flyttar mellan olika studentbostäder i början av nittiotalet.
De hade hursomhelst varit obrukbara. Omoderna och omöjliga på alla sätt och vis.
Snön vräkte ner över Skåne i slutet av november och jag tänkte: nu eller aldrig. Dags att göra slag i saken! Man kan inte springa jämt och enbart, då går man sönder, eller så blir man less.
Jag stegade in i mina vänners skidbutik och när jag en stund senare stegade ut igen var jag ett par skidor, ett par pjäxor, ett par stavar och en hel hög inspiration rikare.
Sedan inleddes det som skulle bli varmaste december i mannaminne. Det var lika varmt som på midsommarafton. Så jag sprang istället. Skidorna stod i sovrummet och bidade sin tid. Fina, nya. Jag stack fötterna i pjäxorna då och då, snörade dem och klampade runt inomhus.
Gick på gym och körde stakmaskin.
Vilket, mina vänner, är något av det tråkigast elände som tänkas kan, fullt i klass med löpband fast jobbigare.
Jag jobbade lite med mina triceps också, samt lats. Magen fick sig en omgång. Fin förberedelse, skidpåren: here I come!
”Du SKA väl inte åka Vasaloppet?” undrade min gamle far oroligt när jag stolt berättade om nyinköpet. Min gamle far känner sin dotter, och är väl inte helt glad åt alla tokigheter hon hittat på genom åren – kanske då och då med all rätt.
Jag försäkrade honom att så inte var fallet, och han verkade lite lättad. Vasaloppet, absurda tanke. Det är nio mil! Jag har ju inte åkt längdskidor sedan skidorna var av trä och bindningarna hetter rottefella.
Det finns gränser även för min galenskap.
(Fast. Jag KAN ju drabbas av någon form av ålderskris om sådär tre år när jag ska nolla igen. Nu igen! Det är ju rent sjukt. Vem har skruvat upp tempot på tiden? Var sitter bromsen? Och om jag får en sådan kris så måste jag ju bevisa att jag fortfarande inte har degraderat mig till gåstavar och boule så jag kanske, i en svag stund, får för mig att göra en svensk klassiker? Ett sista dödsryck, typ.)
Några dagar efter nyår snöade det, rejält. P, som också drabbats av nu-eller-aldrigkänsla – jag måste ha smittat honom – och jag kastade skidor och stavar och oss i bilen och körde till golfbanan.
Inte för att spela golf.
Utan för att golfbanor brukar vara ett utmärkt skidställe om man befinner sig i Skåne, där brukar snön ligga tidigt.
Vi kavade runt ospårat i snö, lera och grästorvor i över en timma och….nja. Kanske inte min dröm om skidåkning.
I min dröm om skidåkning glider jag fram i fina spår, rytmiskt jobbande, god balans. Jag tar backarna med fart och elegans och jag springer lätt uppför. Leende. Rosigt. Kontrollerat. Ungeför så.
Veckan efteråt for vi norrut till Göteborg, där min ovan nämnde gamle far bor, visade upp de moderna underverken, och insåg att det var mindre snö där än i Skåne. Vi åkte inomhus (jodå det går. Skidome. Det är omodernt numer att olägenheter som årstider ska behöva styra de aktiviter man känner för.)
En mycket märklig upplevelse. Inomhusskidåkning är absolut mer absurt än inomhuslöpning!
Snön var som grovt socker. Glidet obefintligt.
Min skidåkning var ett haveri, ett skämt!
Nu kunde jag inte skylla på golfbanegräs, nu skyllde jag istället på sockersnön och de strukturlösa spåren.
En vecka senare, åter i Skåne. Nu blickar vi dyster ut mot ett dystert Bulltoftafält, där ruinerna av ett skidspår kan anas mellan pölar stora som sjöar och gräsöar. Det går inte. Vi springer en runda istället och kör lite stakning i den trista maskinen inne på gymet.
Men skam den som der sig! Nu är vi i Orsa. Det är fem grader varmt, igår låg dimman tjock som risgrynsgröt med mjölk . Men, det finns snö!
(Än).
Jag åkte igår. Det gick ganska bra, även om min dröm om rytmen och kontrollen inte är riktigt verklighetsförankrad. Inte alls faktiskt. Men det gick ganska bra.
Idag har jag en helt fantastisk träningsvärk i ljumskarna, i en muskel jag uppenbarligen fullständigt missat. Jag får lyfta upp benen med armkraft, vilken inte är så mycket att skryta med för där har jag också en rätt enastående träningsvärk. Det ser löjligt ut. Jag ser löjlig ut. Jag rör mig inte graciöst.
Jag har trots detta åkt skidor även idag. Jag har haft ett fantastiskt glid, tyvärr mest bakåt. Och jag har ramlat fyra gånger. P har bara ramlat tre, så jag leder.
P, är stark och envis, han har gett sig ut igen. Mina armar är obrukbara, så jag vilar mig lite.
Men snart, lite senare, ska jag också ut.
Tänkte testa om jag minns hur man springer?
