"Är vi bara ett gäng självgoda hälsofascister?"

0
13

lopare-bana
Fördomarna om löpare frodas därute. Men stämmer de verkligen och vad gör folk så himla irriterade på oss löpare? Foto: Pexels.com.

Ständigt skadade, halvgalna självplågare som springer ifrån sin ångest. Prylfixerade hälsofascister som spärrar av centrala delar av storstäder för att utöva sin obegripliga masspsykos.
Jag undrar i mitt stilla sinne vad det är med löpning som provocerar så mycket. Som får så många att ifrågasätta och problematisera. Att passionerade löpare gång på gång tvingas försvara sin hobby inför icke-löpande vänner, kollegor och familjemedlemmar är snarare regel än undantag. Och någon minns kanske den raljerande krönikan om löpning som livsstil som publicerades i ETC för ett tag sedan.
Personligen vet jag verkligen hur frustrerande det är att ständigt behöva stå upp för sin löpning. Det här med att brinna för att just sätta ena benet framför det andra tycks helt enkelt irritera något kolossalt. För har ni någonsin hört talas om att utövare av nationalsporter som fotboll och hockey blir ifrågasatta på samma hätska sätt:
”Ska du spela fotboll nu igen?” 
”Är det verkligen bra att spela så där mycket hockey?”
Morgonjoggar tycks också provocera. För hur kan man frivilligt välja bort den varma sängen framför några kilometer med gatorna i stort sett för sig själv? Och träna utomhus i alla möjliga väderlekar, som snö, regn och kyla, verkar också vara ett tecken på galenskap som till varje pris måste kommenteras. Får inbitna dumburkkramare försvara sin (enligt mig faktiskt rätt obegripliga) hobby lika ofta runt fikabordet på jobbet? Tror knappast det.
Många anser också att långdistanslöpning är en värdelös tv-sport. Sprint och medeldistans får väl passera, men sedan blir det monotont och ointressant, har jag fått förklarat för mig av förståsigpåare. Annat är det med bra tv-sporter som fotboll, tennis och hockey, menar de. För där händer det minsann saker hela tiden, till skillnad från i löpningen där det bara går ut på att sätta ena foten framför den andra tills man blir knäpp i huvudet. De få gånger jag har sett direktsändningar av lopp som Stockholm Marathon och OS-maror har jag suttit som klistrad (bortsett från när jag själv deltagit i det förstnämnda loppet).
Önskar att man kunde köpa en DVD med Kjell-Erik Ståhls VM-lopp i Helsingfors 1983 (då han satte det svenska maratonrekordet som fortfarande står sig) och Paula Radcliffes världsrekordlopp i London 2003. Minns också en underbar sändning från Lidingöloppets 15-årsjubileum 1979 som jag hittade i SVT:s Öppna Arkiv, där är Ingvar Oldsberg i sitt esse. Tål att ses flera gånger om! Varför kan ingen starta en hel tv-kanal med bara sändningar från lopp runt om i världen? Jag vet att åtminstone jag skulle titta, säkerligen många med mig.
Är det en grupp inom långdistanslöpningen som får utstå extra mycket kommentarer och frågor så är det ultralöparna. Vet att jag själv fnyste hånfullt åt denna grupp löpare tills jag själv bekantade mig med den och började följa fantastiska ambassadörer som Jonas Buud, Emelie Forsberg och så får vi förstås inte glömma att nämna Rune Larsson. Lärde också känna flera riktigt duktiga ultramotionärer och insåg att man inte kan vara mer än fel ute när man förlöjligar deras passion.
Som Rune Larsson en gång uttryckte saken: ”När man har nått toppen av Maslows behovspyramid och vill hitta något mer, bortom horisonten – då börjar man med ultra.” Han liknade ultralöparna vid upptäcktsresande, de som förr i tiden inte nöjde sig med att stanna på bondgården och odla sin mark utan ville se mer av världen. Kan bara hålla med, för så mycket som jag har lärt mig om mig själv, mitt psyke och min kropp som under mina ultralopp skulle jag aldrig ha lärt mig annars. Det jag vill komma till är att var och en blir salig på sin tro, oavsett om den handlar om att springa riktigt, riktigt långt eller spela så mycket fotboll man bara kan.
Så, vad är det egentligen med löpningen som provocerar? Kan det vara att den av många betraktas som en snorkig akademikerangelägenhet? Att utövarna tycks ta sig själva på för stort allvar, jagar pers fast de knappast aspirerar på någon OS-pall (det gör väl förresten inte heller majoriteten av svenska fotbollsutövare?)? Att löparna bara genom sin blotta uppenbarelse provocerar genom att påminna andra om sin lättja?
Jag låter frågan hänga i luften eftersom jag inte har något konkret svar. Förutom att jag vet att majoriteten av dem som har gett löpningen en chans sällan ångrar sig.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här