Att drömma sig bort

0
2

IMGP0053-2

Ställer mig på löpbandet. Utsikten består av den lokala pizzerian och min egna genomskinliga spegelbild i panoramafönstret. Drömmer mig bort, bara ett par dagar bort till frostigt skägg och vindstilla stig. Har precis ätit, utökade receptet med ett par extra vitlöksklyftor. Hoppas att damen bredvid hinner kliva av sitt band innan den första intervallens uppstötningar. Det kommer att hända, jag hade bråttom och har inte hunnit smälta min middag. Den är uppe i halsen redan under uppvärmningen.

Sällskapas av en poddcast som pratar knäböj. Det är okej på uppvärmningen men när det är dags för den första femton minuters intervallen vill jag ha musik. Fortsätter drömma, nu om en svunnen tid.

”Fuck you, I won’t do what you tell me”

Rage Against The Machine, min första cd-skiva. Jag var tolv och textraderna gjorde förmodligen min mor lagom road. Tjugotre år senare är den fortfarande god för 3:30 tempo. Har satt ihop en låtlista som ska lyfta fram de ”sönderlyssnade spåren”. Låtarna som väcker minne. Ett komprimerat soundtrack av mitt liv.

”Goodbye my friend, it’s hard to die,

when all the birds are singing in the sky”

Långt innan mina första vänner valde att avsluta och självmant sätta skorna på hyllan sjöng jag tillsammans med Terry Jacks på pojkrummet i Malmös ytterområde. Nu står jag på löpbandet och tänker på tåg, tabletter och en snara. De första femton minuterna springer förbi. Tre minuters paus sedan är det dags igen.

”Ooh-oo child

Things are gonna get easier

Ooh-oo child

Things’ll get brighter

Ooh-oo child

Things are gonna get easier”

IMGP0051

Nästa intervall, lättare än den första. Mina mentala bilder från helgens långrunda befriar mig från löpband i glasbur. Kroppen är igång. När smärtan börjar krypa på fylls jag av glädje. Förr ville min kropp sakta ner när det började göra ont, nu vill den springa snabbare. När jag var som mest övertygad att cancern skulle döda min vän insåg jag att det är ett privilegium att kunna pressa min kropp. Självvald smärta är en ynnest.

”Jeg gik forbi dæmonernes port

ud for Kofoeds Skole

der stod en flok og drak sig ihjel.

Hvis du tør – så kom med mig”

 Min dotter tittar ibland upp mot stjärnorna och frågar mig om Ivan ser henne. Min vän ville bara sova och lyckades aldrig vakna. Jag bar hans kista. Hans son lekte en bit bort, sprang upp och ner för kyrkogårdens gångar alldeles för liten för att förstå. I mil efter mil har jag lyckats förvandla sorg och ilska till glädje. Tankar som blev till tårar och skrik har sakta omvandlats till leende och skratt.

”You better run, run from the devil

You better run, run from the devil

You better hide, hide

Hide from the

Hide from the”

Nedjogg. Elva kilometer bjöd idag på femtio minuters terapi. Längtar hem, min dotter har varit på sin första simträning och jag ser framemot att höra allt. Lyxen av att få bädda ner mig med henne och läsa tillsammans innan det är dags att sova. Vår dotter avskyr förresten att sova, tror hon tycker det är slöseri med tid. Både jag och Nas håller med,

”I never sleep, cause sleep is the cousin of death”

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här