Att möta sin rädsla

0
280

Alla har vi en rädsla för något. Som löpare ligger kanske den största rädslan i att bli skadad, eller att misslyckas brutalt i ett lopp man tränat inför länge. Min största rädsla som löpare hittills har varit att göra mig själv besviken. Att inte klara en tid jag satt upp för ett visst lopp, att inte få ihop den tid jag satt undan för träningen eller att inte klara av utmaningar jag gett mig själv. Jag är en motionslöpare och ställer inte upp i lopp för att vinna över andra, jag springer inte så fort men jag jobbar hela tiden på att förbättra mig. Vinst för mig är att bli lite bättre än jag var igår. Självklart har man bättre och sämre dagar och formen går upp och ner men när man har satt upp ett mål för ett visst lopp eller en viss tävling då vill man ligga på topp just den dagen och prestera.

Målgången efter New York Halvmarathon, min först halvmara.
Målgången efter New York Halvmarathon, min först halvmara.

 

Jag började springa för drygt fem år sedan och från den dagens har jag sprungit, självklart har jag haft uppehåll för mindre skador och sjukdom men jag har inte haft något längre uppehåll från löpningen sedan starten. Nu är jag gravid i vecka 30 och jag känner att det är inte en självklarhet att jag kommer att kunna fortsätta att springa så länge till. Jag erkänner, det gör mig LIVRÄDD! Missförstå mig rätt, jag är överlycklig över att vara gravid och det finns inget jag inte skulle göra för detta barnet men oj vad det skrämmer mig att jag inom en ganska snar framtid kommer att behöva ha ett längre uppehåll från löpningen.

Hur ska det bli att komma tillbaka? Kommer jag att kunna komma tillbaka? Hur kommer min kropp att reagera efter förlossningen? Kommer jag att ha tid/ork/motivation att hitta tillbaka? Funderingarna går runt, runt i huvudet på mig och samtidigt så finns det inget som känns så självklart som att jag kommer att fortsätta att springa. Så länge min kropp tillåter mig att göra det jag älskar så kommer jag att fortsätta oavsett rädslan för hur det kommer att vara att komma tillbaka.

Min hare Zeb som hjälper mig på mina rundor.
Min hare Zeb som hjälper mig på mina rundor.

Med det sagt vill jag bara säga att det är okey att vara rädd, det är okey att möta sin rädsla så länge man inte låter den besegra en.

Ibland är det du är mest rädd för att göra just det som kommer att befria dig – ordspråk okänt.

Sandra

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här