I oktober 2016 började vi följa den hemliga maratonmannen och hans resa mot Stockholm marathon den 3 juni 2017. De första passen var inte långa och de var inte snabba, men målmedvetenheten fanns, ”Berden” 50 år i år skulle tappa 10kg och skulle kunna titulera sig maratonlöpare. Ingångsvärdet var 90 kg och stilla lunk. Resultatet blev 79kg och 4.37,08. En fantastisk prestation och idag får vi en tävlingsrapport från loppet.
TVÅHUNDRASJUTTIOSJU MINUTER AV BLANDADE KÄNSLOR
Innan start går jag in i ett märkligt lugn. Jag hittar en avskild plats med ett par bänkar nära skogen. På gångvägen framför springer människor som värmer upp fram och tillbaka redan fyrtio minuter innan start. Jag förstår inte riktigt varför. De kommer vara kalla igen innan de fått komma iväg. Jag vankar på sin höjd lite grann, stretchar och framför allt pinkar. Funderar på varifrån nervositeten hämtar allt urin. Jag är på väg ett par gånger att börja prata med någon, fråga om de sprungit förut eller om det som för mig är första gången, men det blir inte så. Trots att det är så många tusentals andra människor där så pratar jag inte en enda gång med någon annan människa. Jag är så fokuserad vid mig själv att de runtom faktiskt inte ens stör.
Jag drar ut på att gå upp till startfållan så länge som möjligt. Jag väntar hela tiden på att överfallas av de riktiga nojorna, de där som får skallen att tappa all rationalitet och på helt egen hand uppfinna problem. Någon gång måste de ju komma, det är ju jag, Berden Muztach, som befinner mig i en folkmassa och som ska göra någon jobbigt i många timmar utan skyddsnät. Men jag kan hämta lite lugn i de andras nervositet – de är precis som jag, spända och ängsliga, och framför allt kissnödiga. Jag har aldrig varit på en plats där så många har pinkat så många gånger på så många olika platser och i så färgglada kläder. Lill-Janskogen vimlar av män och kvinnor i rosa, neongult och turkost som inte gör några som helst ansträngningar att skyla sina rumpor, eller dölja sina förehavanden. Till slut är jag helt dränerad och vågar mig in i leden som i långsam procession ringlar sig upp mot fållorna på Lidingövägen, lugnt och stilla, genom den vackra parkliknande skogen, längs med raden av ryggar av människor som tar den där allra sista pinken.
Uppe i startfållan – det känns inte lika trångt och inte lika nervöst som jag tänkt mig. Det finns plats att röra sig och mjuka upp kroppen med några benböj och armvift. Första gruppen tutas iväg. Bara tio minuter tills vi äntligen får börja göra det som vi är där för – att springa. Långt ska vi få springa. Så viktigt det där springandet har blivit för mig, och som det dominerat de senaste sju månaderna av mitt liv. Tankar om att få tid att springa, tankar om tiderna jag sprang på, tankar om hur stegen kändes, tankar om kilona som lämnade min kropp, tankar om onda fötter och vader. Och den sista veckan tankar om ifall det var en förkylning eller polleneffekt jag hade i kroppen, fullmatad som den varit med Echinagard.
Tutan ljuder för oss och massan rör sig framåt, i flera minuter i gångfart, alla fortfarande helt lugna, som om de gjort det här många gånger förut. Jag ser de första publikmassorna och hör de första hejaropen. I mina tankar innan är det just människorna och ropen som ska ge mig adrenalin och ork och vilja att springa fortare än jag brukar, och orka mer än jag egentligen gör. Men så kommer det inte riktigt att bli. Jag är en tråkig människa och som sådan kommer jag att sluta mig i min egen kropp och mitt eget huvud – för att bara klara av. Min plan är att springa i närheten av tidshållaren med 4.30-flaggan på ryggen. Där i början längs Valhallavägen går det inte att bestämma själv i vilken fart man ska springa. Det är massan som bestämmer, det är trångt och jag skymtar flaggorna jag ska följa en bit framför.
Det är gråväder, perfekt springväder och hejaropen och publiken blir också lite grå. De försöker bete sig som att det inte är grått, att det är karneval och glädje och sol men de får inget mycket svar oss. Några löpare är glada men de flesta är liksom jag fokuserade. Så här några minuter in på ett fyra, fem eller sex timmars långt lopp som kommer att göra ont på slutet, är det kanske inte så mycket annat att förvänta sig.
Löparskor är tysta. Trots alla tusentals fötter mot asfalten så för vi inte något liv. Vi är en kulör flod som guppar upp och ner utan att göra mycket väsen av sig. I början på Strandvägen är det glesare med människor. På andra sidan allén ser jag min tidshållares flagga. Nästan framme vid Dramaten kommer första vätskeborden och första bajamajorna . En del använder båda. Jag är fortfarande lugn, håller mina tankar i schack, får inte ställa mig frågan Varför gör jag det här utan bara försöka njuta av att se staden på det här speciella sättet. Några av de andra löparna runt mig börjar bli individer, inte bara färger som flimrar förbi. Jag tar rygg på två unga tjejer som ser ut att springa på i något som liknar min takt. Där finns också paret med likadana t-shirtar med texten Kan du läsa det här så ligger jag inte sist. Ett annat par, en man och en kvinna, springer nonchalant avslappnat och pratar, som om de tog en söndagspromenad.
På Skeppsbron gastar en speaker på. Jag stänger ute hurtigheten och dricker för första gången lite ur vätskebehållaren jag har på ryggen, mest för att alla andra dricker. Det stympade Slussen är bara en sorglig byggarbetsplats i en uppförsbacke. Inne på Hornsgatan börjar stegen kännas lätta, min gamla Forerunner 305 visar att jag ligger strax under 6.00 min/km (men den går inte riktigt att lita på). Jag tycker att de runt mig ser ut att springa ganska lätt och för mig lagom fort. Vi glider förbi 4.30-flaggan i höjd med Bysistorget. Jag tänker att jag följer med de andra, att allt känns lugnt och bra. Det här är mina jobbtrakter som jag rör mig i varje vecka. Porten på Lundagatan som jag kommer ut genom varje tisdagskväll runt sex skymtar förbi. Backen upp känns lugn och lätt. Vid varje buske och träd ställer sig en färgglad rygg.
Nedanför Högalidkyrkan håller jag höger sida för att slippa trängseln kring vätskeborden, glad att jag tog min ryggsäck. Jag kan fortsätta min lunk, bara fokusera på mina steg och min kropp. Nerförsbacke längs Högalidsgatan, närmare och närmare Västerbron, det första riktigt jobbiga. Men det jobbiga kommer aldrig. Jag studsar uppför den beryktade bron och känner mig stark. På toppen belönar jag mig med lite mer dricka ur min slang.
Norr Mälarstrand, här promenerar jag i mitt arbete varje fredagsmorgon. Nu känns den ganska lång och vid vätskeborden blir det trångt, tvingas väja och sakta ner för människor som vimlar fram och tillbaka. Det är mycket publik här. Innan jag kommit fram till Stadshuset börjar jag känna en första aning av tyngd i benen. De viskar lite tyst Det kommer att bli långt. Tegelbackens tristess blir lite gladare med hejarop och orkestern mitt i backen. Tyngden känns ännu mer uppför Torsgatan. Nerför Odengatans backe förbi Stadsbiblioteket tänker jag på mitt steg och lyfts upp lite igen av en fantastiskt duktig saxofonist som blåser mig lite framåt, lite uppåt, men redan när vi svänger in på Karlavägen är tyngden tillbaka. Jag tänker att det bara är en sån där vanlig svacka som kommer under varje träningspass, kroppen som går upp och ner i vilken känsla den befinner sig i. Just nu är den lite låg och vill egentligen något annat, kanske lägga sig raklång i Humlegården på höger sida.
Här är ett av min dags mest kritiska ögonblick. Min kropp känner vittring av Stockholm Stadion. Den vet att målet är en vänstersväng bort. SÅ VARFÖR I HELEVETE FORTSÄTTER DU ATT SPRINGA RAKT FRAM – SVÄNG VÄNSTER MÄNNISKA säger den ganska högt. Jag lyckas hålla rak kurs, lyckas få huvudet att vinna kampen i dumhetens tjänst. Jag ser inga farthållare någonstans. Just nu skulle de vara till stor hjälp, att bara få titta på en flagga och lunka på. Backen förbi tevehuset borde inte kännas så mycket som den gör. Egentligen vill jag inte ta min första energibar förrän efter två och en halv timme. Nu har det inte ens gått två men jag känner att jag behöver något annat än vätska. Vid vätskekontrollen efter ambassaderna går jag några minuter för att tugga i mig min bar och skölja ner med lite vatten från ett av borden. Jag ställer min mugg prydligt på trottoaren vid infarten till Tekniska museet och börjar springa igen.
De tre paren – de unga tjejerna, t-shirtarna och söndagspromenerarna – kommer och försvinner hela tiden. Som gubbe känner jag att jag inte kan ligga i rygg bakom de unga tjejerna för långa stunder i taget utan att de skulle kunna uppfatta det som obehagligt. De börjar också hålla ett högre tempo än jag och försvinner långsamt bort. Aldrig har Djurgården varit så tråkig och intetsägande. Känner att jag gjorde ett misstag när jag inte kollade mer noga vilken väg vi skulle springa härute. Jag är trött och lite vilsen. I stadsmiljön kan jag följa rådet att dela upp vägen i kortare etapper, föreställa mig en kortare bit i mitt huvud. Ute på Djurgården, efter diagonalen över själva Gärdet och den äckliga saltgurkan, och i den begynnande kampen mot smärtan, har jag ingen möjlighet till det där uppdelandet eftersom jag inte vet hur det kommer att se ut bakom nästa sväng.
Jag vill inte gå men jag måste. Jag tar ett par muggar dricka och går. Försöker sträcka ut de onda fötterna och låren. Varje liten uppförbacke är jobbig. Jag studsar verkligen inte längre. Börjar känna igen mig och förstår att vi snart kommer förbi Waldermarsudde. Passar på och pinkar en sista gång innan vi kommer in bland publiken igen. Jag går knappt åt sidan, har blivit som alla andra – oblygt strilande i vägkanten. Skulle vilja tvätta mina händer men slår bort den tanken. Fokuserar på att försöka hitta en lunk igen men mina ben svarar inte på mina tankar. Nedre halvan av mig har det bara tungt, ont och avdomnat.
Går igen vid vätskeborden innan Dramaten, så få steg som möjligt, bara tills jag fått i mig några centiliter, vet inte längre vad jag tar, bara vätska, bara lite vila. Skeppsbron för andra gången. Något djävla rockband vid en kajrestaurang bränner av rödlysande bengaler som sprider en tjock rök som gör det svårt att andas. Speakern är fortfarande lika ivrig. Det är inte jag, men jag får en mugg cola och det känns som sockret i den är just vad jag behöver. En anings bättre men det är ungefär här jag bestämmer att jag ska gå alla kommande uppförsbackar, annars kommer jag inte att klara det, så jag går uppför Slussenbacken till Hornsgatan. Tror det är här som jag ser både en av de unga tjejerna och kvinnan i t-shirtparet, ensamma. Deras partner har antingen tappat farten, eller sprungit fortare.
Jag slås av blandningen av människor runt mig där på Hornsgatan. Det är helt unga tjejer och killar, jag och andra medelålders, en hel del över både sextio och sjuttio, alla tjocka och smala eller mittemellan – och vi springer lika fort och kämpar just nu lika mycket. Från Djurgården och framåt ser man hela tiden några som går. Jag går uppför Lundagatan, jag går uppför Västerbron. Nu vet jag att jag kommer att ta mig runt men jag är för trött för att få någon energi av det. Mina ben är för stumma men härifrån springer jag nästan hela tiden. Jag suger i mig energi i form av en bananbit på Norr Mälarstrand, mer cola vid Stadshuset. Tar två muggar vätska vid varje kontroll.
Sista jobbiga biten börjar vid Tegelbacken. Först lilla backen upp där, sedan Vasagatan fram till Torsgatan och backen upp till Odengatan. Jag vill ha mer energi och luras av bananreklamen i svängen. Det finns inga bananer där. De kommer längre fram. Saxofonisten vid biblioteket blåser fortfarande härligt bra. Nu kommer tankarna på att jag inte vet om vi kommer att svänga upp på Sturegatan eller om vi kommer att ledas på en extra runda för att få ihop alla 42 195 meter som vi ska springa. Karlavägen är tung, försöker se långt framåt, se om de svänger eller inte men kan inte. Fortsätter att kämpa. Fortsätter att springa.
De svänger! Härligt. Snart är det över. Jag lägger märke till löpare som är på väg därifrån, med överdragskläder på sig och den genomskinliga plastryggsäcken alla fått, över axeln. De sprang här för längesen och de ler mot oss. Det är inget elakt leende. Kanske är vi dem för nåt eller några år sedan. Eller så vet de bara exakt hur det känns inuti oss just nu, när vi ser Stockholm Stadion torna upp sig – känslan av att se slutet. Målbilden som vi sett i våra skallar så många gånger är plötsligt där, fortfarande bakom några ton av bruna tegelstenar, men faktiskt fysiskt där. Några ropar uppmuntrande mot oss.
Inne på Stadion slås jag av den strida strömmen av människor, en färgglad orm av kroppar som ringlar sig runt den allra sista kurvan. Jag är för trött för att le, för trött för att göra någon slags gest vid målgången, har för ont i fötterna för att gå normalt, stapplar bara fram till en medaljutdelare, tar av mig hatten, får min medalj runt halsen och tackar. Och så tänker jag tanken – Jag gjorde det. Jag gjorde det faktiskt…
Berden Muztach
Sprungna km för dagen: 42,195 / Mental status: Djävligt nöjd / Gör 2/6 -18: Springer Stockholm Marathon / Vikt: 79 kg
Vill ni läsa Berdens start så hittar ni första inlägget här:
