Blå berg och orangea kuvert

Eskil  

Det var tävling i helgen, Hammarbyspelen i Sätrahallen, och jag sprang 3000 meter. Putsade tiden från IVDM med tio sekunder och kom i mål på strax under 9.24, en förbättring som nog uteslutande kan förklaras med ett snabbare startfält. Det räckte till en sjätteplats. Eventuellt springer jag distansen en gång till på Vinthundsvintern den 23:e februari i Sollentuna, men jag har inte bestämt mig riktigt.

Jag har inga bilder från Hammarbyspelen men däremot fotade jag lite under måndagens skidtur i Kilsbergen. Hellre skidbilder än inga alls väl? Och en viss spring-koppling finns, förr sa man ju löparskidor (i alla fall där jag kommer ifrån, vilket råkar vara just Kilsbergen). Nu är det andra tider, mindre löp, mer stak. Så även för mig, det kändes i otränade armar efter 35 km. Sorteras in under ”alternativ träning” och får så klart inte räknas när veckans löpning ska summeras. 

Kilsbergsstugan i Tomasboda med utsikt över Närkeslätten  

För mig, born and raised i krokarna, så är det här ortsnamn som klingar precis lika klassiskt som Smågan, Mångsbodarna och Risberg.

När man vill springa är det ju gärna fimbulvinter och när man vill åka skidor kommer monsunregnet, men snön hade klarat helgens mildväder fint och de blå bergen visade upp sig från sin allra bästa sida. Nästan inga andra ute, vilket innebar att jag fick spåra lite på visa sträckor i den nysnö som fallit på morgonen, men det är ju ett billigt pris att betala för att slippa trängas med en massa folk. 

Och vilket pris jag i förlängningen betalar för den lyxen, att få vara ledig en måndag och åka skidor bara så där utan anledning, finns det en del som undrar över. Visst, jag blir inte rik på pengar direkt, men tid är en valuta som jag värderar högre. Mitt orangea kuvert må vara deppig läsning, men jag sätter mitt hopp till att världen hinner gå under innan det är dags att gå i pension. Men det är klart, om klimatkollapsen och atomkriget skulle utebli så finns det ju en risk att jag som första människa i världshistorien ligger på min dödsbädd och ångrar att jag inte jobbade mer.

Vintergatan.

Ja, jag sportar en landslagsdräkt (som kan ha tillhört Helena Blomquist) från 90-talet, hur så?

 Dela på Facebook