Om man har ont nånstans så finns det i huvudsak två knep man kan ta till för att det snabbt ska gå över. Glöm rehab, vila, smärtstillande, styrka och alternativ träning, det här är vad som gäller för snabbast resultat: 1) Boka en dyr tid nånstans för att kolla upp det och 2) Få ondare nån annanstans. Jag har nu för säkerhets skull kört en kombination av båda.
Fick en tid för kolla hälen med ultraljud. Det innebar såklart att den genast började kännas bättre och bättre ju mer det närmade sig, trots att jag försökte provocera den motsatt riktning för att inte framstå som en simulant på ett mönstringskontor. Dessutom stukade jag den andra foten och det är verkligen nåt jag kan rekommendera för den som vill sluta tänka på en kroppsdel som håller på och smågnäller lite hela tiden.
Har varit på ultraljud vid andra tillfällen utan att bli klokare efteråt, det har mer känts som att spå i kaffesump eller göra ett Rorschachtest. Den här gången var det en person som verkade kunna tyda krumelurerna på skärmen. Själv kände jag mig som Rachel när hon låtsas att hon ser fostret på ultraljudsbilden, jag nickade och hummade och höll god min. Tror i alla fall kontentan var att det syntes lite skit runt hälen men att det borde gå över. Keep calm and carry on. Sluta böla.
När jag ändå var där bad jag om att även få den andra foten kollad, den stukade. Förvånade utrop från… ljudteknikern? ”Oj, här har du fått en rejäl smäll, men det måste ha varit längesen.” Det var lösa benbitar, obefintligt med ligament och en allmän röra verkade det som. Som i en gammal krypta. Men inte mycket att göra åt, allmänt slitage bara. Det får mig att undra över hur stor vits det är för mig att hålla på med olika övningar för att stärka upp fotlederna när det ser ut som det gör där inne. Jag borde väl mest fokusera på att inte trampa snett, bara springa rakt fram på plan mark, typ löpband.
Jag blev sugen på att ta den där ultraljuds-gelen, smörja in mig med den som en body lotion och köra igenom hela kroppen. Skulle kunna bli en vandring nedför minnenas allé det. Spåren efter glidtacklingen på ett regnvått Mellringe IP, taxibilens plötsliga U-sväng på Götgatan, korallrevet utanför Nias. Skulle kunna bli en liten novell, som Strindbergs ”Ett halvt ark papper” där han beskriver ett helt liv utifrån en liten lapp med telefonnummer.
Nej jag överdriver, är ingen Börje Salming direkt. Ska inte klaga på kroppen, den håller nog ett tag till och i skrivande stund gnäller den inte så fasligt mycket. Det finns ju en tredje läkande faktor också: att tävlingssäsongen tar slut. Som barn som frisknar till när matteprovet är över. Hann dock springa Mustaschmilen på Solvalla i helgen. Första loppet på över tre månader och långsammaste tiden på många år, men känslan var positiv och det var ett kul lopp. Ett varv på Solvalla råkar vara exakt en kilometer långt vilket gör det otroligt smidigt mentalt. Ibland på landsvägslopp springer man ju och undrar om det inte ska dyka upp en kilometerpassering snart, hur långt är det kvar egentligen? Nu visste man exakt. Optimal överblick. Om vi nu bara kan platta till kurvorna, asfaltera skiten och få bort hästarna så har vi en drömarena för långlöpning!
