Dagens medlem

Aktuellt  

Det är inte så ofta längre, men då och då dyker det upp en medlem som vill dela med sig. Dagens medlem är också en helt galen prestation, en prestation där Spring varit inblandad. Läs om Lars Madej och hans fantastiska resa.

Lars efter Varvetmilen i Södertälje

Jag är en person som tröttnade på att vara överviktig och ha usel kondition så jag bestämde mig för att börja springa. Visst har jag tränat mycket i min ungdom, men när jag för 22 år sedan flyttade till Uppsala för studier så blev det mer studentliv och mindre motion – till slut nästan ingen motion alls. Detta har tyvärr fortsatt i alla dessa år, även om jag gjort halvhjärtade försök att ta upp träningen. Har aldrig löptränat förut, men kände att det borde fungera för mig eftersom jag då kan ta mig ut och springa när det passar mig och inte ha exakta tider för träningen. Så vid månadsskiftet april/maj 2018 hittade jag träningsprogrammet 10 km för nybörjare på Springs webbsida. Det såg ut som ett lämpligt program för mig, lugna pass och en långsam upptrappning. Även ett styrketräningspass på gym varje vecka skulle jag försöka få in, mest med tanke på att om jag går ner i vikt är risken att jag även tappar muskler.

Målet fick bli att klara milen på under timmen innan årsskiftet och samtidigt nå normalvikt (gå från 107 kg till under 86 kg). Samtidigt som jag började med programmet började jag även tänka på vad jag stoppade i mig. Inte så att jag egentligen ändrade kosten utan mer att inte ta en extra portion och skulle jag till exempel äta snacks så fick det bli en mycket liten skål istället för en halv påse (eller mer). Jag följde programmet, med ett mindre avbrott på grund av en förkylning, och den 20 juli tog jag mig så en mil för första gången. Helt godkänd tid för mig med 1:02:30. Samtidigt hade jag redan gått ner i vikt till 95 kg och började känna mig lätt.

För att inte lägga ner träningen behövde jag nya mål. Även om programmet såg något för tufft ut för mig valde jag att ta nästa program på Spring: 10 km – fortsättning för nybörjare. Inledde med ett testpass på 5km på 28:50 och jag trodde jag skulle dö efteråt, men det var bara att bita i och fortsätta träningen. Sex veckor senare var tiden på 5km nere på 25:25 och jag justerade mitt mål till milen under 55 minuter. Nu började jag känna mig lite kaxig och om det kändes bra lade jag på någon extra intervall eller extra kilometer på träningspassen, vilket jag kanske inte skulle ha gjort. I slutet av september sprang jag Lidingöloppet 15 km istället för ett distanspass på 14 km. Orkade springa hela vägen och kom i mål på 1:26:07 utan att behöva ta ut mig. Två dagar senare ska jag köra 15 intervaller á 1 minut. När jag är klar med dessa 15 intervaller inser jag att jag hinner två intervaller till på väg tillbaka till min startpunkt. I slutet av intervall 16 drar jag då sönder baksida höger lår och kan inte ta ett enda löpsteg till. Jag borde nog ha följt programmet och inte lagt på lite extra. Det är bara att halta hem och söka upp en naprapat dagen efter. Lite surt känns det för jag är ju anmäld till Varvetmilen i Södertälje om mindre än tre veckor, det skulle ju bli mitt kvitto på träningen. Nu visade det sig att jag hade tur med skadan och redan efter 11 dagar kunde jag springa försiktigt, först cirka 6 km i mycket lugnt tempo och dagen efter 12,5 km i 5:40-tempo utan några som helst problem. Fyra dagar senare deltar jag i en gruppträning med intervaller med tanken att håller låret nu så kommer jag klara milen i övermorgon. Tar det ändå lite lugnt på intervallerna, men det går utan problem. Så kommer slutligen den stora dagen.

Åker till Södertälje och på väg dit laddar jag med att få i mig lite extra energi och försöker få i mig vätska. Hämtar nummerlappen, värmer upp och ställer mig nästan längst bak av alla startande då jag vet att de flesta kommer att springa mycket snabbare än mig. Starten går. Jag försöker ta rygg på någon som verkar springa i lagom tempo, pulsklockan visar 4:10-tempo. Nej, så fort går det inte, klockan har ju trots allt visat rejält fel ibland tidigare. Passerar 500 meter på 2:13. Oj, lite väl snabbt. Första kilometern avverkas på 4:38. Måste sakta in nu, det här kommer aldrig att hålla. Släpper ryggen och blir ganska snart ensam, ingen direkt framför mig och ingen i direkt närhet bakom. Jag som ville ha draghjälp, det var ju bland annat därför jag ville springa ett lopp. Kilometer 2-4 går på mellan 4:51 och 4:53 per kilometer. Kan jag verkligen orka detta? Det börjar kännas tungt. Klarar loppets första varv och passerar då fem kilometer efter 24:10. Personligt rekord med över en minut, men nu börjar jag tappa andningen. Eftersom det var en liten backe strax innan 1 kilometer förbereder jag mig för att passera den en andra gång. Saktar in lite och när jag kommer till backen tar jag det extremt lugnt uppför, jag måste orka hela vägen i mål. Sjätte kilometern på 5:25, men jag har i alla fall fått ner pulsen och andningen lite. Kämpar på och ligger på mycket hög puls. På andningen känns det att jag är mycket nära min maxnivå. Tar kommande kilometrar på 5:02-5:10 och blir passerad av enstaka löpare, men jag klarar inte av att hänga på dessa för att få lite draghjälp. Jag har bara 700 meter kvar när det händer: Ett rejält hugg i det tidigare skadade låret och jag skriker till av smärta. Försöker springa på och låret håller! Det känns i låret, men det går att springa. Vågar så klart inte spurta, men i mål kommer jag i alla fall på 50.03! Jag som skulle klara milen på under 55 minuter innan årsskiftet. Jag har aldrig sprungit så snabbt, inte ens när jag var ung och vältränad. Ser på pulsklockan att jag har haft en snittpuls på 178, vilket utan tvekan är över 90% av min maxpuls. Det här var nog så nära max jag kan komma. Får lite vård för låret och lindar det ordentligt, men bryr mig egentligen inte om det. Jag bara njuter av att ha klarat milen på 50 minuter. De där tre sekunderna bryr jag mig inte om.

Så på mindre än ett halvår har jag som icke-löpare gått från stillasittande till milen på 50 minuter och vikten har rasat från 107 kg till 85 kg. Det hade jag aldrig klarat utan att följa dessa träningsprogram. Nu ska låret få läka ordentligt – jag kommer verkligen inte börja springa för tidigt igen – men när jag är säker på att jag har återhämtat mig från skadan så ska jag träna för att klara ett maraton. Fyra timmar måste väl vara ett rimligt mål för en nybörjarlöpare?

Lars á 107kg

 Dela på Facebook