Dagens medlem…

0
60

Idag får vi nöjet att stifta bekantskap med ännu en ultralöpare, möt Robert Stenstavold. Robert som egentligen inte borde kunna springa alls?

Robert Stenstavold
Robert Stenstavold

Innan jag lämnar ordet till Robert och en fantastisk historia, en kul anekdot. Robert mailade mig efter han läst om Oskar i går… ”va kul, jag och Oskar sprang tillsammans i slutet av UTMB”. Jag var tvungen att fråga, vad innebär slutet? 86km, haha….

Historien om Robert Stenstavold resa….

Jag heter Robert J Stenstavold (J för Jansson), är 43-år och gift med Ulrika som jag har två döttrar med, Ebba 9 år och Hilda 7 år. Har även två katter, Lexus och Alfons. Bor i Uddevalla och Helsingborg. Hbg pga arbete i Landskrona. Tävlar för Uddevalla SK som troligen är den förening med flest aktiva ultradistanslöpare i Sverige?

Min idrottshistoria börjar egentligen när jag kan ta mina första steg men på allvar när jag är i 6-årsåldern börjar spela handboll, sedan följer fotboll och sedan också ishockey från 10-årsåldern. Som 15-åring skadar jag mitt knä ganska illa i samband med skol-SM i handboll vilket krävt 5st operationer som först förstörde min handboll och fotbollskarriär i senare tonåren men som senare också gjorde mig ”stötidrottsinvalid” när jag var 28 år. Enkelt beskrivet förbud för all idrott där man springer. Fram till detta hade jag hittat löpningen och sprungit mycket med fokus på maraton. Dock blev den karriären kort när jag tvingades sluta med löpningen.

Men, det är här min ”riktiga” historia tar sin början.

Efter att ha fått domen som sparkade undan benen hittade jag snart spinning som för mig var en perfekt träningsmetod för att få svettas och göra av med lite överskottsenergi. Dock följde även långa perioder där ingen träning utfördes vilket i kombination med god mat och dryck samt mycket arbete tyvärr medförde både viss övervikt men också sviktande hälsa. Den sviktande hälsan gav mig också under den här tiden ett blödande magsår. Detta magsår blev en väckarklocka att ta tag i livet igen vilket innebar att återinföra träning i min vardag. Vid denna tidpunkt var det i motionsform och kanske 2-3ggr/vecka. I samband med ett utlandsuppdrag som förde mig och min familj till Shanghai i Kina kom jag i kontakt med en amerikansk kille som tränade på samma gym som jag och som hade en liknande idrottsskadebakgrund som jag själv. Han hade kunna börja springa igen efter att ha genomgått en mycket gedigen och 6-månader lång rehabiliteringsträning. Detta måste testas tänkte jag och ”lånade” hans program som var framtaget av en specialist i USA. Nu skall man veta att jag verkligen gjort rehab försök tidigare men aldrig så här noggrant och över så lång tid.

39 år gammal flyttar vi vid årsskiftet2012/2013 hem till Sverige och jag avslutar min rehab träning med att springa en testrunda på ca 7km. Denna runda var varken snabb eller särskilt snygg och jag kan lova att flåset inte fanns där men, mycket glädjande var den smärtfri och så även dagen efter… Fortsatte sedan springa två gånger i veckan och körde lite gymträning i kombination med att jag också jobbade bort mitt rullande löpsteg och blev en framfotalöpare. Dessa i kombination tog mig vidare till att sedan testa Gbg-varvet 2014 där min fru slog mig med marginal men viktigast var att knät höll. Vi anmäler oss sedan till Oslo halvmaraton och springer det under hösten 2014. Här får jag revansch på min fru som jag slår med några minuter, tid 1.45. Nu hade jag kommit igång på allvar och tyckte löpning var riktigt kul och ville mer, men vad var mer? Utmanad av min yngre kusin som sprungit några ultralopp anmälde jag mig till Borås 6-timmars som jag genomförde i november 2014 med målet att springa 42km och sedan se om jag kunde fortsätta. Blev 58km och riktigt nöjd vände vi hemåt. Veckan efter anmälde jag mig till Sandsjöbacka 50-miles som gick av stapeln i januari 2015. Den klarades också av och nu öppnas en helt ny värld för mig. Jag hade helt plötsligt blivit ultralöpare. Av bara farten anmälde jag mig till BUM 100-miles, High Coast Ultra 129km och Tierra Arctic Ultra 120km. Träningen fortsatte med ökad volym och intensitet vilket tyvärr medförde att jag drabbades av mindre överbelastningsskador. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag gått från ickelöpare till ultralöpare på 2-år… Hälsenor, höftproblem, ryggbekymmer och vissa knäbekymmer avlöste varandra men med hjälp av kiropraktor och justering i träningsprogram kunde jag fortsatt upprätthålla min träning. Nästa lopp blev Gbg-varvet som gick av stapeln en vecka före BUM. Joggade mig kontrollerat i mål på 1:34 med mycket energi kvar. Efter loppet drog jag på mig en liten förkylning lagom till BUM som sedan skulle genomföras. Detta lopp blev ett misslyckande när jag tvingades kasta in handduken pga feber efter knappa 40km. Nästa mål blev HCU som genomfördes. Under resan till och från Höga Kusten diskuterade de andra löparna från Uddevalla hur de skulle genomföra det ikoniska Ultra Trail Mont Blanc 170km/+10000m någon månad senare. Detta lät kul tyckte jag och nu var målet klart, jag skulle se till att genomföra ett lopp till under året som gav mig de sista poängen som krävdes för att få anmäla sig till UTMB. Som tur var hade jag anmält mig till Tierra Arctic Ultra 120km vilken skulle ge mig de nödvändiga poängen om jag nu hade tagit mig i mål vill säga… Stukad fot efter 6km tvingade mig att bryta och en milt sagt besviken Robert flyger hem till Uddevalla igen. Knäckt? Nej inte jag. Nu gällde det bara att hitta ett alternativt lopp någonstans i Europa. Valet föll på Desafio Lurbel Aitana 125km/+7000m i Benidorm som gick av stapeln i November. Målsättningen var klar för mig och min kompis Tony då vi båda hade poängbehov inför anmälan till UTMB. Vi lyckades genomföra loppet på ca 25h och poängen var i hamn.

Nu väl hemma igen funderade jag väldigt mycket på hur jag skulle kunna ta min löpning vidare till nästa nivå och i samband med Sandsjöbacka 50-miles i januari 2016 träffade jag Sondre Amdahl från Norge som förutom att vara en löpare på världselitnivå också jobbar som löparcoach. Veckan efter det misslyckade försöket på Sandsjöbacka blev det klart att jag nu ingick i den grupp av löpare som Sondre coachar. Lycklig och spänd av förväntan lägger vi upp en första träningsplan inför nästa utmaning som var Transgrancanaria 120km/+7000m i mars. Under januari var det också dags för lottdragning av platserna till UTMB och glädjande nog kom vi Uddevalla löpare som anmält oss med i loppet. Tog vid denna tidpunkt också hjälp av en PT för att få hjälp med styrketräning för att tåla mer träning. Detta var mycket inspirerande men också något som tyvärr ledde till att jag fick problem med ett gammalt diskbråck som jag fick i samband med en olycka i ung ålder. Utöver det hade jag från slutet av hösten 2015 känt mig svag i samband med mer högintensiv träning och när jag väl startade TGC i mars förstod jag att något inte var som det skulle. Visst, det är en tuff start med nästa +1000 höjdmeter de första 12km men när jag efter stigningen trillar rakt över serveringsbordet vid den första energistationen och blir avplockad från loppet av tävlingsläkare förstår jag att ett läkarbesök när jag återvänder till Sverige är nödvändigt. Genomför provtagning och kan efter att jag fått provsvaren konstatera att mina järnvärden/järndepåer är på extremt låg nivå.. Läkaren som själv varit gammal elitlöperska undrade hur jag i hela friden klarat av att träna 6-8 pass i veckan. Svaret till henne blev “pannben”. Att ge upp bara för att det tar emot lite är inte min grej vilket kanske i vissa fall är en dålig egenskap men som ultralöpare nästan en förutsättning för att lyckas. Medicinsk dos av järntillskott de kommande månaderna blev ordinationen och jag kände redan efter några veckor att det började ge effekt. Träningen fortsatte men med perioder av återkommande ryggbekymmer. Som tur är fungerade det väldigt bra att köra träning på crosstrainer när ryggen sa ifrån och jag fick därför inga uppehåll i min träning. Nu framme i maj och dags för ett nytt försök på BUM-100. Denna gång var målet en pallplacering men efter ca 60km fick jag kliva av pga att ryggen sa ifrån. Dock inget värre än att jag två dagar senare kunde börja träna igen. Sommarens träning var tuff men kul med tanke på målet som var att i första hand ta sig i mål på UTMB och i andra hand gå i mål på under 30h vilket brukar räcka till en topp 100 placering av 2550 startande. Hade tidigare aldrig kört så tuffa “back to back” som vid ett par tillfällen var 42km fredag, 42km lördag och 20km söndag. Allt i terräng och med så många höjdmeter som möjligt… Under dessa veckor kördes också hårda 5-min backintervaller uppför och dagen efter 5-min backintervaller nedför. Kroppen svarade bra på denna träning även om man var lite sliten i perioder. Veckorna före UTMB började jag dra ned på träningsmängden för att kroppen skulle återhämta sig inför loppet vilket också gick bra. Vid starten i Chamonix var man oerhört laddad men ett misstag av mig innebar att jag kom lite sent till startfållan och lämnade den samma som omkring 1000e löparen. Blev ordentligt stångande och promenerande den första kilometern innan man kunde dra upp tempot och kryssa sig fram. Väl vid första vätskestation har jag jobbat mig upp till omkring 300e plats och nu kan jag lägga om fokus till att hitta ett bra flyt i den första långa uppförsbacken och sedan nedförsbacken. Loppet går som planerat fram till första passering på över 2000m höjd då jag blir yr och börjar kräkas. Vad var detta, hade jag blivit magsjuk? Väl nere under 2000m gav yrseln med sig och jag kunde köra på igen. Upp på nästa höjd och samma visa igen. Nu stod det klart att jag inte klarade “hög höjd”. Besviken men bara att bita ihop. Halvvägs till målet efter ca 80km vid stationen i Courmeyor där jag kom in ca 3,5 h efter min plan tog jag ett längre stopp och planerade om mitt lopp. 30h var nu omöjligt och fokus blev att klara sig i mål. Som parhäst fick jag nu Oskar från Sverige som jag sprang på i stigningen upp till nästa station. Vi kämpade oss genom dagen och in i natt två där vi på en topp springer ifrån ett mycket varmt och fint sommarväder in i ett ordentligt åskoväder med ösregn och stormbyar. Det som tidigare var fina torra stigar och vandringsleder övergick till att bli bäckar och lerstigar. Bara att bita ihop. Nu framme vid sista stationen vid Flegere ca 8km och 800 höjmeter ned till målet springer Oskar och jag om den tidigare ledaren i “juniorklassen” nu med fullt fokus på att Oskar skall vinna. Detta går bra och väl nere i Chamonix by börjar jag gråta av glädje när jag nu vet att jag kommer klara detta som hittills varit den största idrottsliga utmaningen i mitt liv. Gråten övergår snart i ett stor leende som håller sig kvar hela vägen genom byn och in i mål. 38 timmar och 54 min ger oss en delad 456e plats, Oskar seger i juniorklassen och mig själv en 176e plats i min åldersklass. Nu kvalificerad att kunna anmäla mig till nya ikoniska lopp i USA för 2017 och 2018. Om någon frågat mig för fyra år sedan vad ultralöpning var hade jag sagt att det är en sport för galningar, hade någon frågat om jag själv skulle springa det största och mest omtalade bergsultraloppet i världen hade jag frågat de om de var helt tokiga. Nu fyra år senare är jag en inbiten ultralöpare som aldrig varit bättre tränad eller välmående och som nu ställt in siktet på fortsatt utveckling och framtida mer framskjutna placeringar.

Tack Robert, vilken resa. Otroligt inspirerande. Lycka till med framtida utamningar, ser fram mot att se dig på några pass med Göta i Helsingborg också…

Vill du läsa om trail och ultra så finns det artiklar i varje utgåva av Spring. Anmäla dig till klubben här. http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

robert-stenstavold1

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här