Den här texten började skrivas som en lopprapport från Lidingö; vad hade jag där att göra, jag skulle ju aldrig mer springa det loppet igen osv. Men jag somnade medan jag skrev. Fler lopp har avverkats sen dess men en lopprapport tarvar ju helst patetiska magplask att skratta år eller heroiska bragder att skriva sånger om. För mina mellanmjölksprestationer räcker det med några rader på Strava. Även den så här års obligatoriska årsrapporten låter sig sammanfattas i en mening: 358 sprungna mil och på det stora hela ”godkänt” (2/5).
Men det är väl dags att blåsa lite på den här blogg-glöden så att den inte slocknar helt. Nytt år nya möjligheter osv, men jag behåller samma målsättning som ifjol: bromsa förfallet och hålla mig skadefri. Jag gillar ju att köra lite allround sådär, hagelbrakar-träning kan man kalla det, och den närmaste tiden tänkte jag sikta in mig på Vasaloppet och 3000 m. Det blev ingen inomhussäsong förra året (pga lite småskavanker om jag minns rätt) men i år är jag redan igång. Det leder mig så klart osökt in på dagens stora snackistävling som ingen löpare kan ha missat: jag talar naturligtvis om Scandic indoor games i Huddinge där jag sprang just 3000 m. Tiden 9.26 är i min värld precis en sån där menlös tid som jag beskrev ovan och alltså inte mycket att orda om.
Men jag upplevde nåt intressant som var lite nytt: att armar och axlar var slitna och kanske det som begränsade mig mest. Inte för att ben och flås är i toppform direkt men jag led förvånansvärt mycket av att ha två timmar längdskidåkning från dagen innan i kroppen. Springer man så mycket med armarna alltså? Jag hade hoppats att stakning skulle ha en formdrivande effekt på löpningen men det verkar nästan som att det är tvärtom. Vem hade kunnat ana? Nåja, det är en viktig lärdom som jag får ta med mig in i 2025.
