Det är väl bättre att springa skitfult än att inte springa alls

0
160

Jag lägger ner mobilen och lutar mig tillbaka i soffan igen efter att ha läst Jonas meddelande.
”Kanske lägger om passet i sista minut. Har ont i en fot och kanske inte pallar köra mer än en timme”
Att springa i mer än en timme är precis vad jag inte är sugen på. Jag har fortfarande inte sprungit i mer än just en timme som längst. Vilken tur att han har ont i foten hinner jag tänka, men ångrar mig snabbt. Jag kan inte redan börja sätta gränser för mig själv om jag ska bli duktig på långdistans. Jag måste tänka positivt.
Jag häver mig ur soffan, svirar om till löparkläder och beger mig ut. Det är kyligt, men soligt ute. Jag funderar på om jag kanske har tagit på mig för lite kläder. Vinden kyler bröstet, men efter några minuter börjar jag få upp värmen.
På väg till platsen där jag ska möta Jonas funderar jag på hur det här kommer att bli. Jag har alltid varit väldigt nyfiken och har ett ständigt behov av att lära mig mer. Målet med vår lilla löptur är att jag förhoppningsvis ska få lära mig något nytt om löpning. Jag vet att jag har mycket kunskap och någorlunda lång erfarenhet av löpning och elitidrott, men jag är också övertygad om att det finns saker att lära sig som man inte hittar i böcker och vetenskapliga artiklar. Därför vill jag komma ut och träffa olika typer av löpare och tränare som får visa mig hur dom gör och hur dom ser på sig själva som löpare.
Den här gången har jag gjort det lätt för mig och bestämt träff med min löparadept och nära vän Jonas Skarin.

Jonas Skarin

Bara någon kilometer från mitt hem på Lidingö möter jag Jonas som idag har sällskap av hundarna Urban och Smilla.
– Hundarna är en bra motivator. De ska ut oavsett väder och då är det lika bra att dra på sig löparkläderna, säger Jonas när vi springer vidare från mötesplatsen.
Jag och Jonas har varit bekanta rätt länge, men vi har blivit nära vänner sen han började träna i min löpargrupp. Han kommer ursprungligen från Göteborg och löpningen tog plats i hans liv för cirka 10 år sen, och sen dess har den funnits med honom på ett eller annat sätt.
För tillfället tränar han för en utmaning mot kompisen Pierre där han ska klara av att springa 1,5 mil på 1.15, ett 5-minuterstempo med andra ord. För att se hur han utvecklas har han gjort två mjölksyratröskeltest. Det andra testet visade att han hade förbättrat sig.
– Den träning som du kör med oss är nog anledningen till att jag har förbättrat mig, säger Jonas.
Mitt blyga svenska jag vill dra hela registret med ursäkter för att slippa ta åt mig äran.
– Ja, jo det har nog bidragit, får jag ur mig till slut.
Utöver intervallpassen med mig springer Jonas ”long slow distance” två gånger i veckan. Under de passen ska han ligga inom ett visst pulsintervall för att lära kroppen att bränna fett istället för att tömma kolhydratdepåerna. Passen ska som sagt vara längre än en timme egentligen.

Vi springer över Långängen vars spår för dagen är täckta med isfläckar. Medan Jonas är mer försiktig över isen så trummar jag på som vanligt.
– Jag tror att om man sätter steget perfekt på isen så behöver man inte vara orolig, säger jag.
Jonas höll inte med mig och jag borde ha lyssnat på hans kloka ord om försiktighet när jag senare skulle komma att drutta på ändan i en nedförsbacke. Nej, inte ens ett helt okej löpsteg som mitt kan motverka gravitationen och hålla sulan klistrad mot is i nedförslut.
Medan vi rör oss bort från Långängen i ett tempo som vanligtvis är lite för snabbt för att vara bekvämt för mig fortsätter vi prata om varför Jonas springer.
– Jag springer för att jag vill må bra om 40 år, svarar Jonas.
Ännu en gång får jag höra kloka ord från Jonas. Jag delar hans åsikt om att löpning är vår tids räddning mot de stora folksjukdomarna. Det finns många som redan har fattat det, men ännu fler som inte gjort det.
– Sen springer jag för att jag mår bra efteråt också, fortsätter Jonas.
Jag tänker direkt på det som kallas ”runner’s high”, och det är något som även jag fått känna av under de få veckor jag sprungit längre sträckor. Till skillnad från sprinten där jag drevs av törsten på framgång känner jag istället en sprittande känsla varje gång jag ska få ge mig ut och inte göra något annat än att bara springa.
Vårt samtal glider så småningom över på ämnet löpteknik.
– Det är väl bättre att springa skitfult än att inte springa alls, konstaterar Jonas.
Jag funderar en stund på om jag håller med honom och kommer fram till att jag nog gör det. En sämre löpteknik kan säkert leda till skador i många fall, men förhoppningsvis kan skadorna i sig leda till att man vill lära sig hur man undviker dom i framtiden.
Jag sneglar lite på Jonas löpteknik och Jonas är ingen som springer skitfult. Det har jag redan kunnat konstatera under de intervallpass som Jonas tränar med mig. Han har en godkänd teknik med ett steg som är långsamt, men starkt och kraftfullt. Precis som en snabb traktor om Jonas får beskriva sig själv.

Jonas Skarin

Vi rundar Lidingö kyrka och fortsätter på vägen som tar oss tillbaka till Långängen. Helt plötsligt befinner vi oss på en stig med rötter och stenar.
– Vilket underlag föredrar du? Asfalt, bana eller en stig som denna, frågar jag.
Jag är tvärsäker på att han ska svara bana och tänker på mina roliga intervallpass på just bana.
– Stig såklart, jag älskar att springa i naturen. Bana är fruktansvärt tråkigt och asfalt för hårt, svarar Jonas.
Så roliga var mina intervallpass på bana alltså. Men han fortsätter att komma tillbaka så de kan ju inte vara tillräckligt tråkiga i alla fall, tänker jag.
Löprundan närmar sig sitt slut (det är nu jag druttar på ändan), och när vi är tillbaka kan vi konstatera att det blev 9,7 km i ett någorlunda bekvämt tempo trots allt.
Jag lämnar Jonas efter en trevlig löptur med intressanta samtal om löpning. Han har en sund syn på löpning tycker jag. Springa är något som alla borde göra. Visst att det kan vara lite trögt att komma igång om man inte är van, men folk som har tagit sig över den där tröskeln säger att de bara mår bättre av löpning.
För egen del har det varit lite upp och ner hur jag mår när jag tänker på löpning. Prestationstänket som har genomsyrat hela mina aktiva karriär har under vissa perioder framkallat ångestkänslor som har gjort att jag vid ett par tillfällen bestämt mig för att sluta med sprint. Varje gång har jag börjat med sprint igen efter ett kortare uppehåll, eftersom jag insett att jag inte heller klarar mig helt utan det.
Jag drivs i mångt och mycket av att prestera och måste nog ha det så, men det får inte bli för mycket. Man ska må bra av löpning precis som Jonas gör. Han är intelligent och vet vad man behöver göra för att må bra och ha roligt i livet.
Jag funderar vidare på det som Jonas har sagt under löpturen och föreställer mig själv på dödsbädden. När jag ligger där, hur vill jag känna när jag tänker tillbaka på allt jag gjort i livet? Det går upp för mig att jag kanske måste tänka mer som Jonas. För när jag ligger där vill jag känna: ”fy fan vad roligt jag har haft”.

Föregående artikelVila gör dig bättre
Nästa artikelStafettbloggen går vidare till VSM-vinnare på 1500 m
Snabba steg Namn: Emil Mann. Född: 1988. Bor: Hofors. Jobb: Översättare. Klubb: Hofors LK. Tränare: Ingen. Meriter: Distriktsmästare ett par gånger och så när en SM-final i sprint. Favoritsträcka: Än så länge måste jag nog säga 60 m, men om ett tag kommer det nog vara milen. Personliga rekord: 60 m: 7.21, 100 m: 11.33, 200 m: 22.80. Vill med löpningen: Se utveckling. Ser fram emot: Att lära mig så mycket som möjligt.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här