Harar, eller farthållare, är väl ganska vanligt inom elitidrott, men förekommer ju även på vanliga motionärslopp. De flesta större lopp nuförtiden erbjuder sina deltagare draghjälp på olika nivåer, som ett stöd i jakten att komma i mål på en viss tid. Jag har själv testat att springa med sådana farthållare några gånger, men det funkar inte riktigt för mig. Av någon anledning blir jag mer stressad av att anpassa mig till någon annans tempo än att styra själv. Men jag ska nog testa igen, eftersom det nog är väldigt effektivt om man tar hjälpen på rätt sätt.
Däremot har jag själv agerat pacer åt vänner vid några tillfällen. Dels vid lopp, dels under lite tuffare träningar. Jag tycker att det är både kul och givande att stötta någon och gläds otroligt mycket när de når sina mål eller springer fortare än de själva trott var möjligt.
Det är också ett bra sätt att ta del av lopp man inte skulle springa annars. I mitten av april ska jag t.ex. springa några mil med en vän som ställer upp i TEC 100 miles. Det lockar mig inte alls att springa hela 16 mil i skogen, men genom att agera farthållare får jag ta del av en bit av resan, vilket känns jättekul!
Ikväll ska en annan kompis springa 10 km snabbdistans och jag ska hjälpa till att hålla farten. Frågan är vem som ser fram emot det mest, hon eller jag? :)
Gillar ni att bli ”dragna” eller föredrar ni att springa ensamma?