Sub35 – kampen mot klockan och jakten på glädje

3
86

För några år sedan hade jag ett livsmål. Att en dag kunna springa milen under 40 minuter. Vilken grej, tänk att en dag kunna berätta för barnbarnen (för tionde gången) om när farfar sprang milen under 40 minuter. Den känslan… Som jag drömde om det ögonblicket. Den 5 maj 2012 så kom ögonblicket. Efter otaliga intervallpass och hård träning så sprängdes drömgränsen med en målgång på Springtime på 39:14. Lycka fyllde hela min kropp efter målgången. Men sen kom tomheten, vad gör jag nu?

Gunnar Durén skrev för inte så länge sedan ett fantastiskt blogginlägg vid namn ”Uppfyllda drömmars förbannelse” här på springlfa (ta 5-10 min och läs det om ni inte gjort det tidigare). Han tar upp den känslan av tomhet som infinner sig efter att man uppfyllt målet man satt upp. Segerns sötma är för många tyvärr kortvarig. Men där finns en aspekt som är viktig att ta upp. ”Det är resan som är målet”. Det må vara klyschornas klyscha inom löpning men det är i många mån sant, framförallt när du når målet. Inför Köpenhamn Marathon 2014 var vi 13 spända och förväntansfulla löpare som tillsammans satt på båten från Helsingborg till Helsingör 06:00 på söndag morgon. Jag såg mig omkring på mina löparvänner. Stämningen gick att ta på. Många hade tränat länge, livsmål skulle uppfyllas, revanscher skulle tas och maran skulle erövras. Jag gjorde en reflektion kring detta. Tävlingar av detta slag är hemskt orättvisa. Vad hade hänt om influensan slagit till dagen innan? Eller om man i trappan från båten trampat fel och stukat foten? Vad har din träning gett dig då? Jo den har gett dig resan, ditt livs form.

Spänd förväntan inför Köpenhamn Marathon 2014
Spänd förväntan inför Köpenhamn Marathon 2014

Förra året, två år efter att ha sprängt min drömgräns på 10km, sprang jag över mållinjen på samma Springtime-bana och höjde armarna mot skyn av lycka. Klockan visade 35:32, en snittid på 3:33/km på vad som får anses vara en måttligt kuperad mil. Jag kände mig stark och snabb och känslan av att inte riktigt nått min peak var berusande. Det gick ungefär två dagar innan tanken smög sig in och hade landat.

”Tänk om jag kunde klara sub35?”

8km in på Springtime 2014 och vittring på sub36. Sista 2km avverkades snabbt
8km in på Springtime 2014 och vittring på sub36. Sista 2km avverkades snabbt

Sub35 för mig har blivit ett beroende. En besatthet av siffrorna har sakta växt hos mig. 34:59. Bara några sekunder till per kilometer. Det fixar jag. Tre veckor efter Springtime 2014 (och två veckor efter Köpenhamn Marathon) sprang jag 5 x 600m på Heden i Helsingborg (utomhusbana). Jag låg och snittade 1:47 per 600m (2:58/km) och känslan av att jag var ett hårsmån från att spränga nästa livsdröm var nära. Då kom känningarna i hälsenan.

Skrylleloppet 2014, ett av många lyckade lopp som gav glädje under resan mot att bli en snabbare löpare
Skrylleloppet 2014, ett av många lyckade lopp som gav glädje under resan mot att bli en snabbare löpare

I skrivande stund håller jag fortfarande på att jaga kicken av snabba intervaller och har hämmats av bristningar, influensa och tunga jobbperioder. Jag kan med både vemod och lycka se tillbaka på tider och bilder från träningspass och tävlingar förra våren och längta tillbaka till ”Den känslan”. Samtidigt som jag mer och mer har landat i att det just är ”resan som är målet”. Löpningen har gett mig så otroligt många fina minnen, nya vänner och upplevelser jag aldrig fått annars. Löpning har även gett mig lycka, frihet och balans.

Om 15 dagar har jag och min fru äntligen nått vårt årsmål, datumet för beräknad nedkomst av vår andra son. Jag vet om att sub35 inte kommer att avverkas innan dess och med största sannolikhet inte heller inom den närmsta tiden efter detta. Men det gör mig ingenting, för det är trots allt resan som är målet.

/Simon

3 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här