Jag har försökt att ta det lugnt med löpningen i veckan, men i går var jag ju tvungen att göra en ”buff-attack” på Högdalens Högsta, alltså försöka gå under 38 minuter. Det var tungt i värmen men jag klarade det, med rätt god marginal dessutom. Tiden 36.23 räckte faktiskt hela vägen till nytt banrekord. Snittiden blev precis under 4 min/km trots en stentuff bana. Det är samma snitt som jag vill hålla på Stocholm marathon på lördag.
Jag roar mig ibland med att använda löpkalkylatorn på jogg.se. Där kan man se förväntad tid på olika distanser utifrån resultat på andra lopp. För mig har det fram till i år stämt ganska bra; mina tider på milen, halvmaran och Lidingö har legat i linje med beräkningarna. Den tid som har stuckit ut lite är min maratontid som borde vara lite snabbare, och alltså lättast att förbättra. Det beror på att det året (2015) hade jag sprungit väldigt lite under våren och vintern och från januari och fram till maran fick jag bara ihop 37 mil totalt. Det är ungefär vad jag springer på en månad nu. Därför var jag väldigt nöjd över att klara tre timmar, en viktig milstolpe. Om jag nu knappar in mitt nya pers på milen från tidigare i våras så är sticker prognoserna iväg för samtliga andra distanser, och maran ska jag nu tydligen kunna klara på 2:48:40(!) med ett snitt på 4min/km. Det vore i så fall en putsning på mitt pers med nästan tio minuter. Tyvärr kan man ju inte bara printa ut, rama in och hänga upp en sån här uträkning på väggen, man måste göra jobbet också. Men där någonstans ligger alltså ribban nu.
Jag har funderat lite på vilken taktik jag ska ha. Det här blir blott min tredje mara (fjärde om man räknar ironman) och jag har inte riktigt rutinen. Jag har ett snabbt tempo i kroppen efter mina kortare lopp nu i vår och kommer säkert att vilja springa på lite i början när benen är pigga. Men jag har kommit fram till att försöka hålla igen lite och lägga mig nära 4min/km från start och sikta på ett jämnt lopp. Jag öppnade i det tempot 2015 och då höll det i halva loppet innan jag föll ihop. I år hoppas jag att jag håller ända in i mål och att jag kommer under 2.50 i alla fall.
Men så var det där här med värmen. Överallt pratas det om den. På tv-nyheterna, i tidningen, bland löpare och bekanta. Dom som ska springa uppmanas att ta det lite lugnare än planerat (allra helst inte springa alls). Det är inte ett alternativ för mig. Jag har inget som helst intresse av att bara fullfölja loppet, mitt mål är att slå personligt rekord, punkt. Jag bryter hellre än sänker tempot. Det är lite svårt att veta vilka råd som är riktade till mig som har tränat hårt och vad som är generella uppmaningar till random motionär längre bak i leden. Det deppigaste jag har läst hittills är från Runner’s world som skrev att vid temperaturer mellan 21 och 26 grader kan även elitmotionärer som springer under tre timmar tappa upp till 20 minuter. Och på lördag ska det bli uppemot 30 grader. Men jag litar inte riktigt på det där, och det kanske bara var en annons för solkräm jag läste, man vet inte riktigt vad som är vad i den tidningen.
Jag tänker att jag måste vända det här med värmen till min fördel. Jag älskar ju värme! Jag älskar att vara i solen och svettas. Jag har ett fysiskt krävande jobb där jag ofta sliter hårt utomhus och jag slarvar med vätskeintaget på regelbunden basis. Det måste jag kunna utnyttja. Jag har en (fram tills nu) hemlig och ganska högt ställd intern målsättning också: att komma bland dom hundra bästa. Vad som krävs för det varierar men dom senaste åren så har tider ner mot 2.48 kunnat vara med i den matchen. Så även om min tid blir sämre än vad den hade varit vid 15 grader och vindstilla så kan jag ju hopppas att jag klarar värmen bättre än många andra och får en bra placering. Med risk för att få äta upp det här när jag ligger i ett sjukvårdstält på Valhallavägen med dropp i armen och kramp i hela kroppen säger jag alltså: TURN UP THE HEAT AND GIVE EM HELL!
