Emil, ny bloggare på springlfa.se

Aktuellt  

Dags att presentera ännu en ny bloggare, idag är det Emil Haglind som drar igång både bloggen och satsningen mot 90km ultravasa. Vilken resa vi ska få vara med om

Foto: Jens Alvin

Vem är Emil Haglind?

Jag bor i Nyköping ihop med min fru Emmy, två barn; Tindra 12 år och Felix 8 år, och familjens hund Aslan, norra Europas lataste Ridgeback. Fyllde nyss 35 så snart halvvägs i livet.

Jobbar heltid i Nyköpings kommun som Stödassistent/arbetshandledare.

När jag inte jobbar eller tränar spenderas dagarna givetvis med familjen så mycket det går, även om man oftast blir utkonkurrerad av Fortnite nuförtiden. Tar gärna långa promenader med Aslan om tid finns och vädret stämmer. Tycker om att vara i lugna miljöer och väljer hemmakväll med familjen över vilken fest eller tillställning som helst, får nog räknas som introvert.

Vem är löparen Emil?

Jag har sprungit i ca 5 år, efter ett 15-18 år långt uppehåll. Sprang som barn i lokala klubben i byn Tystberga där jag bodde men tröttnade totalt och avskydde länge löpning, den var ett ont måste under försäsong till handboll och fotboll.

2013 anmälde jag mig till Sthlm halvmara för att ha ett konditionsmål att träna emot, var gymråtta på den tiden, och blev biten. Hittade aldrig riktigt tillbaks till skivstången.

Jag har dragits med en elak version av löparknä sen jag började springa, som jag trots otaliga besök hos sjukgymnaster och läkare inte fått bukt på förens nyligen trots rehabövningar in absurdum. Till slut hittade jag rätt sjukgymnast och har så småningom lärt mig vad det i mitt fall beror på, så nu hoppas jag kunna hålla det i schack.

Att få löpningen sönderhackad av knäproblem har lett till att jag stått och stampat ungefär på samma nivå ganska länge men nu hoppas jag kunna ta några rejäla kliv under säsongen 2019. Springer helst i skogen, gärna lugna pass på stigar.

Vad betyder löpningen för dig?

Väldigt mycket. Det låter lite klyschigt men det är framförallt en fristad ifrån allt annat; Rekreation och egentid. Det blir några timmar att koppla bort allt annat eller starta dagen med lite mer energi. Samtidigt är en stor del också måluppfyllelse där jag själv kan sätta målen och är ensamt ansvarig för hur det går, på gott och ont.

Hur mycket satsar du och vad är ambitionerna?

Under 2019 är målet att verkligen kunna ta klivet upp på de längre distanserna, Ultralöpning. Jag satsar väl en del i den betydelsen att jag såklart vill utvecklas och bli både uthålligare och snabbare men hur mycket är svårt att säga. Men det är klart att löpningen på sätt och vis blir en sorts livsstil, en identitet, även på min nivå.

Hur ser en normal träningsvecka ut?

Jag springer oftast runt milen 2-3 gånger i veckan i ganska lugn fart samt ett snabbare pass och ett långpass på helgen om ca 20-25 km.

Är det ljust ute försöker jag hålla mig till skogsstigar, annars blir det asfalt, även om pannlampan får följa med de gånger jag får sällskap av min hund som springer bättre i skogen.

Långpassen försöker jag variera underlaget på eller springa någon etapp på Sörmlandsleden, en 100 mil lång led fördelad på ca 60 etapper som går tvärs genom Sörmland.

Med lite tur hinner jag med något gympass och att leka handboll någon gång i veckan också.

Beskriv ditt favoritpass.

Det är svårt, det finns ju ganska många. Det är väl inte ren löpning men några av de bästa träningsupplevelserna är ju att träna swimrun några timmar en junimorgon i Nyköping eller Oxelösunds skärgård, med spegelblank Östersjö i trevligt sällskap med likasinnade. En favorit för ett rent löppass måste väl vara ett LSD-pass morgonlöpning i början på maj i en okänd skog där morgonen övergår i förmiddag innan passet avslutas.

Har du något pass du är mindre förtjust i men gör ändå?

Det är ju lite lockande att svara något macho som Norska intervaller, 20*1 minuter överfart eller ett kenyanpass med ökande fart över 15 km men det vore nog att ljuga. Jag springer aldrig pass med upplägg som jag inte vill. Visst kör jag hårt ibland men har jag verkligen ingen lust skiter jag i det och springer ett lugnt pass istället. Antagligen finns det en anledning till att jag rent instinktivt inte vill köra full fart. Det kanske blir lite klent och säkert skulle det finnas vinning i att pressa sig lite oftare men det känns inte värt det, löpning för mig behöver vara med en positiv känsla och inte under tvång, oavsett om den kommer utifrån eller inifrån.

Med det sagt skippar jag aldrig ett planerat pass. Även om intensiteten inte alltid följer planeringen brukar det bli ungefär lika långt. Att köra ett morgonpass en decembermorgon där det är hällregn och 2 plusgrader är ju knappast skitkul alla gånger.

Hur var 2018?

2018 var inte mitt år. Antingen var jag sjuk eller skadad när det var tävling. Jag sprang tre tävlingar: Lidingö Ultra, Lidingöloppet och Kolmårdsrundan Hösttrailen. Ryggskadad hela sommaren, från första veckan i juni till slutet av augusti. Överraskade ändå mig själv med att göra Lidingöloppets första 23 km på ett bra sätt innan krampen åt upp min förhoppning om att gå med marginal under 2.30. LidingöUltran slutade i löparknä-skada och långpromenad sista 17-18 kilometrarna. Där lades ändå känslan att det här med långa lopp nog är min grej, det är ganska självförtroendebyggande att ta sig långa sträckor till fots.

Vilka är utmaningarna 2019?

Jag ska springa ”Jättelångt” och UltraVasan som huvudlopp, därtill några lopp med lokal anknytning i Nyköping med omnejd, däribland Kolmårdsmaran,  och kanske något mer som ännu är oplanerat. Jag spänner bågen högt under min första säsong som Ultralöpare.

Så vad kommer vi få läsa om i bloggen?

Framförallt hur det går i satsningen såklart. Dalar och toppar. Förhoppningsvis skildringar över långpass och helt vanliga vardagsreflektioner om saker i min närhet mestadels kopplad till träning i allmänhet och då löpning i synnerhet. Sådant som funkar när det går bra, saker som går sönder när det går dåligt. Och mycket däremellan.

Spring ser fram mot en spännande resa, lycka till!

 Dela på Facebook