Att vara tränare är fortfarande relativt nytt för mig. Det har snart gått två är sedan jag började som tränare i Stockholm Snipers Friidrott, en förening med värdegrunden att alla är välkomna. Här är jag tränare för underbar grupp som är en blandning av sprinters och långdistanslöpare i åldrar mellan 20 och 50. De kör inte samma intervaller, men annars kör de alla övningar tillsammans. Det är också en grupp där alla peppar varandra så att de tar ut sig lite extra under passen. Efter en lång grundträningsperiod har vi släppt på träningen och det är dags att börja tävla. I helgen tävlade fyra stycken av mina aktiva, två på milen och två på halvmaran. Tre satte pers och en var bara en minut ifrån. Då bör tilläggas att han som inte persade den här gången började träna för fullt för ungefär tre månader sedan efter ett längre skadeuppehåll. Värst av alla var Kalle som aldrig varit under 52 minuter på milen och nu slog till med 46:11. En förbättring med nästan 6 minuter! Som tränare blir jag väldigt stolt och glad, och går just nu runt med en värm känsla i kroppen. Dels för att den träning jag planerar tycks fungera och dels för att de är så värda de här fina resultaten. Jag ser hur de kämpar och sliter på mina pass och det har betalat sig. Vad som kanske är ännu roligare är att de har en bit kvar till formtoppen.
