I fäders spår för framtids segrar

Eskil  

Det är ju inte bara ett nytt år utan även ett nytt decennium. Om mitt 00-tal var brädsport så kom 10-talet mer och mer att handla om snorsport. Jag tjuvstartade faktiskt redan 2009 när jag jobbade på en norsk skidort. Less på after-ski och utförsåkning köpte jag ett par längdskidor, en startplats till Vasaloppet och började hänga i elljusspåret på kvällarna. Vasaloppet ledde till klassikern och så småningom triathlon, men det är framför allt löpningen som jag har fastnat för.

Jag undrar vad 20-talet har att erbjuda? Är det dags för nya intressen? Fågelskådning? Lägger jag ner löpningen medan jag fortfarande har en hyfsat fungerande kropp? Eller lyckas jag kryssa mellan skadornas Skylla och Karybdis och bli en sån där seg krutgubbe som håller på och krigar upp i åldersklasserna? Det visar sig väl. Inspirerande är det i alla fall att läsa i till exempel Spring om löpare som gör fina tider långt upp i åren.

I nuläget har jag inga direkta mål, varken för året eller för decenniet. Det skulle i så fall vara att kunna springa på bra i sommar. Ett rätt blygsamt mål kanske, men att ha löpförbud under dom varma månaderna som jag hade nu under 2019 var helt värdelöst och måste undvikas till varje pris. Det är prio ett. Sen då? Ny satsning på Stockholm Maraton kanske. Tidigast 2021 då alltså. Nu snackar vi långsiktighet här! 

Min anti-runstreak håller i sig, tackar som frågar. Man kan väl säga att jag är tillbaka där allting började: i längdspåret. Eller ja, på cykelbanan då, eftersom jag bor i Stockholm. Samma stråk längs med Nynäsvägen och Örbyleden som jag sprang på förra vintern på grund av all snö trafikerar jag nu på rullskidor av den motsatta anledningen: bristen på snö. Ingenting i livet överraskar mig mindre; att om jag vill springa en vinter så är det kallt och snöigt och om jag vill åka skidor så är det milt och barmark. C’est la vie. Konstaterar hur som helst att sopsaltning som jag lovordat många gånger tidigare verkar vara räddningen för fler sporter, ett argument man aldrig hör i trafikdebatten här i stan. 

Om allt det här stakandet kommer att mynna ut i ett Vasalopp senare i år är jag skeptisk till. Det känns mest som ett låtsasmål jag tränar mot för motivationens skull, för att lura kroppen att det den håller på med är meningsfullt. Att jag mest gör det för att hålla motorn varm låter inte lika övertygande. Ett seedningslopp nånstans är jag desto mer sugen på. Jag är lite nyfiken på vilket startled det här rullandet skulle räcka till. Men det ligger ju rätt mycket i kung Bores händer och just nu ser prognoserna deppiga ut på den (varm)fronten.

Ofta mysiga enduroförhållanden utmed Nynäsvägen. Att en samojed har ätit upp ena stänkskärmen gör inte saken bättre.

 Dela på Facebook