I rörelse

Eskil  

Jag har provat att jogga lite och för några dagar sen kändes benet rätt hyfsat. Men det var inte nån avslappad löpning med skön känsla direkt. Sprang hela tiden med örat mot benet så att säga, lyssnade och kände efter vid varje fotisättning. Det gav inte mersmak, och jag håller mig till andra aktiviteter ett tag till. Allt annat kan jag göra obehindrat: cykling, simning, vattenlöpning och styrketräning. Eller som idag när jag provade rullskidor för första gången. I vintras tänkte jag ju att jag skulle slippa dessa cykelbanor utmed trafikerade motorleder när det torkat upp i skogen men tydligen inte. Rätt kul var det i alla fall.

Nu i under påsken har jag också varit ute och vandrat. Gick cirka fem mil på Sörmlandsleden mellan Läggesta och Mölnbo med en övernattning. Jag missbedömer ofta avstånd när jag vandrar, det är väl tankevurpor man gör på grund av löpningen. Två mil känns ju som ingenting, det är ju inte ens ett långpass. Men att vandra i kuperad terräng med packning är nåt helt annat och det tar sin lilla tid upptäcker jag varje gång. Det jag på förhand tänker mig ska bli ett stilla strövtåg med en massa fikaraster och bokläsning blir ofta en ren dödsmarsch och en kamp mot klockan för att hinna fram innan solnedgången eller sista pendeltåget går. Men det är ju bra, för då kan man se det mer som träning. Nu kanske det blev lite väl slitsamt för benen och rehabiliteringsprocessen åkte nog på ett bakslag. Skit samma, det var det värt.

Läser avundsjukt hur bloggkollegan Emil bläddrar i ”Springa Sörmlandsleden” medan en annan får hålla till godo med ett exemplar av ”Vandra Sörmlandsleden”. Livet är bra orättvist. Och det ÄR tråkigt att gå.

Mötte ett par löpare och kastade längtansfulla blickar efter dom när dom försvann på lätta steg.

Det gäller att passa på nu innan eldningsförbuden börjar. Elda, och yla mot månen i en längtan efter att få springa med flocken igen.

Jag har varit och fått en second opinion och en ultraljudsundersökning som inte pekade åt nåt annat håll än den första bedömningen: förmodligen ingen stressfraktur men en rejäl överbelastning på lårmuskeln. Jag ska tydligen kunna prova mig fram, springa lite om det känns bra, öka försiktigt och sluta om smärtan kommer tillbaka. Kanske kan vara tillbaka hyfsat snart men det känns som att det lika gärna kan dra ut på tiden det här. Därför har jag mentalt avbokat alla planerade lopp och min tävlingskalender är ett blankt papper. Tabula rasa. Jag orkar inte ha en massa deadlines komma farande emot mig, det får ta den tid det tar. Det som känns tråkigast är att att missa alla småtävlingar som duggar tätt nu. Idag var det t.ex. Påsksmällen, Högdalens Högsta-serien har dragit igång och Stockholms Brantaste är om en månad. Däremot känns det faktiskt inte så farligt att missa det stora målet för året, Stockholm Marathon. (Är det nån som vill köpa min startplats? Skicka ett mejl i så fall).

Jag funderar lite på vad det beror på, att jag inte grämer mig mer över Stockholm Marathon. Det är väl lite som med min inställda resa som jag skrev om, hur den mer fungerade som nånting trevligt att se fram emot för att uthärda novemberrusket. Man behöver ha nånting i horisonten att ta sikte på och sträva emot men det är ju själva vägen dit som är grejen. Resan är målet. Banal tanke så klart, och formulerad tusen gånger tidigare, ”Visst finns det mål och mening i vår färd…” osv. En annan anledning är att jag skulle vilja ställa upp i Stockholm Marathon med en bättre tid i ryggen så att jag även får delta i SM och kanske till och med få starta i elitledet. Jag vet inte om kvaltiderna varierar men i år har jag för mig att det krävdes under 2.39 för att få ställa upp i SM. (Har man klarat den tiden kostar det dessutom bara 200 spänn att ställa upp om jag har fattat rätt. Hittar ingen som helst information på nätet om det här, jag baserar det helt och hållet på en länk som jag inte längre hittar och det jag har läst i Dömd att springa av Fredrik Svanfeldt.) För att få starta i elitledet krävs det sen en tid under 1.12 på halvmaran eller 2.34 på maran. Rätt svettigt. Det hade jag aldrig fixat nu i år på Kungsholmen Runt. Men kanske kanske finns det en liten möjlighet att gå under 2.34 på en mara i höst, eller åtminstone 2.39 och få tävla i SM 2020.

Jag sa visserligen nyss att jag inte ska ha några lopp inbokade men det här är ju liksom 13 månader bort. Dessutom sa jag också att man måste ha nåt som hägrar där i andra änden av tunneln. Än så länge är mynningen så långt bort att jag inte ens ser ljuset. Det känns som att jag åker rullskidor och gör utfallssteg i totalt mörker trots att vårsolen gassar för fullt. Men man måste väl få drömma och är det inte så, att man drömmer som bäst när det är mörkt?

 Dela på Facebook