Jag kollade alla löprundor jag gjort sedan jag startade springa häromdagen. Det visade sig att jag firade 5-årig födelsedag. Jag hade börjat med att gå lite längre promenader och ju längre sträckorna blev ju mer sugen blev jag på att börja springa. Det kändes som ett naturligt steg. Jag bytte jeans och jacka mot löpartights och löparskor på promenader tills jag en kväll bestämde mig.
Jag tog medvetet en undanskymd sträcka för jag var lite rädd för att någon skulle se mig. Nu 5 år senare förstår jag inte varför jag brydde mig men då kändes det obekvämt att bli sedd springandes. Idag så förstår jag att det delvis handlade om att jag skämdes för min kraftiga övervikt och inte ville att någon skulle skratta i smyg åt klumpedunsen som kom lufsande.
Sagt och gjort startade jag runkeeper-appen och det bar iväg. Först kändes det ok men det gick ganska snabbt över i en ansträngd andning. Det kändes som jag helt plötsligt andades genom ett sugrör. Magen studsade nästan så det slog ihop med dubbelhakan. Det var i alla fall så det kändes. Bröstkorgen skrek,andningen var tung och benen kändes som betongklumpar. Jag kände hur blodådrorna i skallen hotade att sprängas. Jag kände också lyckan när jag var åter på trappen även om jag fick en hes jobbig hosta ganska omedelbart efteråt.
Där på trappen med en begynnande träningsvärk i benen var det något som hände. Då förstod jag inte riktigt det men något under denna tur fick mig att fastna för löpningen.Efter denna tur har jag många tunga löpturer. Jag har många väldigt bra. Jag har personliga rekord men jag har även misslyckanden.
Resan som startade för 5 år sedan med att jag med nöd och näppe överlevde 1,44 km har ersatts med bekvämlighetslöpning på betydligt längre sträckor.
Sträckorna är dock underordnat den mentala biten. I början sprang jag för att jag kunde men ganska snabbt tog nyfikenheten över. Kan jag springa längre? Att springa en ny distans, längre än vad man tidigare kunnat, är en magisk upplevelse. Jag minns första 5 kilometern med lika stor värme som den första milen,den första halvmaran såsom mitt första maraton.Trots ökad träning och höga prestationskrav så finns löparglädjen kvar och det är den viktigaste delen.
Löparminnena är många både från träning och lopp. Alla lopp ger något speciellt och jag har positiva såväl som negativa minnen från i stort sett alla. Stockholm Maraton var en väldig speciell upplevelse. Midnattsloppet som var mitt absolut första var en totalmäktig upplevelse och känslorna när jag sprang över mållinjen och fick medaljen var oerhörda.
Nya mål finns i bakhuvudet och nya utmaningar är på gång.Jag har ännu inte nått gränsen för vad jag klarar av så jag söker vidare. Med stor nyfikenhet ser jag fram mot Göta Kanal Run
