Jag bestämde mig i en taxi i Prag

I slutet av mars i år flög min kompis Nina och jag ner till Prag för att springa stadens halvmara. Eftersom vi är ute i sista stund, det är fredagskväll och loppet går av stapeln vid 12 på lördagen, undrar vi om taxichauffören som kör oss från flygplatsen till hotellet möjligen kan tänka sig att svänga förbi nummerlappsutdelningen. ”Inga problem”, blir svaret. Då det är rusningstid i trafiken blir det att vi får tillbringa en god stund i bilen innan alla ärenden är avklarade. Därför är jag tacksam att slumpen tilldelade oss just den här chauffören, för han hade verkligen en hel massa tänkvärt att dela med sig av.

Vi fick veta att han för drygt tio år sedan hade ett toppjobb i finansbranschen. Han jobbade i princip dygnet runt och beskrev sig själv som extremt egotrippad och prestationsinriktad. Så kom den globala finanskrisen och flera av hans medarbetare blev uppsagda. Han fick en ny chef som krävde att han skulle göra tre personers jobb för att få stanna kvar, varför han spände jobbågen ännu hårdare. Men en dag märkte han att han började se sämre. Dessutom kände han en yrsel och en enorm trötthet. Det gick så långt att han uppsökte läkare som sjukskrev honom omgående. Anledningen? Utbrändhet. Denna kloka läkare gav honom dessutom ett lästips, en bok om personlig utveckling.

Han läste boken från pärm till pärm och ställde sig själv frågan: ”Hur vill jag att min familj och mina vänner ska minnas mig när jag dör? Som en streber som jobbade dag och natt och aldrig hann vara med min familj? Eller som en kärleksfull och närvarande familjefar?”

Svaret var givet. Sagt och gjort: han sade upp sig från finansjobbet och började köra taxi. Inkomsten blev förstås mycket lägre, men möjligheten att få vara ledig flera dagar i sträck och kunna leka med sin dotter kan inte värderas i pengar. Karriär och pengar är inte allt, men vi kan lätt få för oss att de är de enda vägarna till välbefinnande.

Vad vill jag då säga med detta? Jo: där och då, i taxin på väg till hotellet, bestämde jag mig. Jag tänker inte bli en träningsnarkoman som hellre jagar pers än kramar mina nära och kära. Som får ångest när jag tvingas ställa in det planerade passet och väljer bort fika med vänner för att hinna träna. Det måste finnas en gyllene medelväg, en väg där det råder balans i livet.

Jag träffade Charlotta Fougberg nyligen och vi diskuterade just detta, hur det har växt fram en grupp motionärer som tränar lika mycket som eller mer än eliten. Utöver heltidsjobb och familj. För Charlotta var det obegripligt och icke-konstruktivt att träna så mycket, då det snarare stjälper mer än det hjälper. Inte undra på att folk blir utbrända när de håller på så där.

Så med allt detta i bakhuvudet tänker jag utmana mig själv i att kunna hantera det faktum att jag kanske aldrig kommer att kunna slå mitt milpers igen. Men vet ni vad? Det är faktiskt helt okej. Det finns andra mål att uppnå, som till exempel att köra ett riktigt svettigt träningspass för att sedan kunna njuta av en god middag och ett glas gott vin till.