Stegen kändes ovana och tunga. Gång på gång funderade jag över hur i hela fridens namn det var möjligt att jag förra året sprang 90 kilometer i fäders spår. Nu var en ynka kilometer en rejäl utmaning.
Jag pratar om min första löptur på ett drygt halvår, som ägde rum i förra veckan. Det var blandade känslor: å ena sidan var jag själaglad över att faktiskt kunna springa utan känningar från de delar av kroppen som blivit ordentligt mörbultade under graviditeten och förlossningen. Å andra sidan kände jag inte igen kroppen, jag kom på mig själv med att sakna det där klippet i steget och den där självklarheten att när som helst kunna ge sig ut och springa i ett visst tempo.
Nu gick det långsamt, känslan var seg och benen ovilliga. Funderade över hur länge det kommer att dröja innan jag känner igen min kropp igen. Jag längtar ihjäl mig till den dag då jag återigen får uppleva ett löppass där allt stämmer, där allt flyter på och där jag glömmer bort att jag springer. För löpstegen är så självklara att de inte ens märks.
Så kändes det inte i förra veckan. Så kommer det inte att kännas den här veckan och inte nästa heller. Så kommer det inte att kännas på mycket länge. Jag har fått en ny förståelse för hur hög tröskeln är för alla dem som försöker komma igång med löpning. Det är en sport som är så enkel att utföra men ändå så utmanande. Jag kommer aldrig mer att ta min löpning för given, så som jag kunde göra förr om åren. Då var det bara snabbare, snabbare, snabbare som gällde. Att faktiskt ens kunna ta sig ut var en självklarhet.
Numera känner jag djup tacksamhet för varenda löpsteg jag kan ta. Innan mjölksyran slår till och sätter stopp för fler. Men jag ska komma tillbaka. En dag ska löpningen återigen kännas så där självklar, lika självklar som att andas. Tills dess är det bara hårt arbete och mycket pannben som gäller. Och god mat och dryck som lockbete när passet är klart.
God fortsättning på er alla! Och tack för att jag får medverka Sveriges bästa löpartidning!
