”Årets löpartalang i Helsingborg – Simon Wikstrand. Som uppmuntran och bidrag till löparvagn, internationella maratonlopp, skor eller trikåer.”Så löd motiveringen på utmärkelsen. Som jag fick av mina föräldrar i julklapp. Min finaste utmärkelse hittills.
Ännu en jul har passerat och jag är mitt inne i en härlig ledighet. Detta innebär också att det är lite lättare att planera löpningen under de närmsta veckorna. Kroppen är på väg tillbaka och så även formen. Tjugo dagar efter träningsstart mot Hamburg Marathon är känslan hoppfull. Men frågan återstår, hur bra kan man bli på 100 dagar? Det återstår att se. Men för årets löpartalang i Helsingborg finns det inga gränser.
Löpningen har inte funnits med mig sedan barnsben. Jag är inte friidrottsuppfosttad och har ingen föreningsbakgrund. Jag började springa när jag var 24 år gammal och gick med i en löparförening för två år sedan. Trots min korta ”löparkarriär” har jag haft ett antal stöttande och starka supporters med på hela denna galna resa. Min familj. En slacker som lämnade soffan för att komma i form och en dag hittar tävlingssuget. Med mig på många av dessa tävlingar har min mamma följt med, även känd som ”Helsingborgs bästa supporter”. Alltid högljudt hejande i sista kurvan, på alla löpare, och alltid gratulerande till insatserna via sociala medier. Mina föräldrar blev med andra ord ”fotbollsförälder” när jag upptäckte löpningen. Inget konstigt med det, utom att jag vid det tillfället var en vuxen man i mina 20-någonting. De förstod direkt att löpningen var något mer för mig än bara en hobby. Mamman såg det ur ett livsperspektiv, det gav mig balans och lycka. Pappa såg det ur ett businessperspeltiv, det var något jag brann för och ville jobba med. Så när jag öppnade julklappen från dessa två supporters julen 2013 så var det inte föga överraskande att den innehöll en löpvagn.
Årets julklapp från föräldrarna blev inte en kökskniv. Inte heller en ny tröja eller ett set med vinglas. Av mina föräldrar fick jag ett diplom med utmärkelsen ”Årets löpartalang i HBG”. Den största utmärkelsen man kan tänka sig, en ära! Till denna fantastiska utmärkelse följde ett sponsringsbidrag till min löpning. Än en gång har de prickat in rätt. Mina första tankar gick till en ny löpvagn. Klart att Leo ska få lära sig att flyga fram på hjul.
Med 112 dagar kvar till Hamburg Marathon har jag börjat kika på hur träningen har sett ut under 2014 och 2015 inför mina milslopp och maror på våren (35,32 på milen följt av 2:53 på maran 2014 samt 34:59 följt av 2:57 2015). Jag tittade på passen,träningsmängden och upplägget och gjorde ett intressant fynd. 10 av mina sista 27 pass (37%) inför SM-milen (sluttid 34:59) gjorde jag tillsammans med Elliot i löpvagn. Av dessa var hälften kvalitetsbetonade i form av trösklar eller intervaller. Resterande pass bestod av morgonjogg och intervaller på lunchen. Kanske är det Leo och löpvagnen som ska ta mig mot bättre tider 2016?
Denna julen var Leos första och Elliots fjärde. Som förälder njöt jag av att se mina barn få uppleva hela dagen, speciellt Elliot. Den största glädjen för en förälder är att få se sina barn lyckliga och trygga. Detta är något som jag glömmer ibland. Att jag också är barn, till mina föräldrar. Är det något som årets julklapp från mina föräldrar har gett mig så är det lärdomen av att alltid finnas där för sina barn, även i vuxen ålder.
I skrivande stund sitter hela familjen inomhus och mellandagsmyser. Leo sover, Lisa betalar räkningar och Elliot leker med sitt Lego. Jag ska strax ansluta Elliot i träskpolisernas jakt på tjuvarna i Lego Citys värld samtidigt som jag blickar ut över ett gråmulet, regnigt och blåsigt Helsingborg. Vid Leos nästa sovstund eller senare ikväll är tanken att det ska bli en löprunda (på egen hand). Men vi får se, kanske drar tjuvjakten ut på tiden. Även årets löpartalang i Helsingborg behöver vilodagar.
/Han som är en talang
PS. Dag 20 mot Hamburg Marathon visar på stigande form och fortsatt frisk kropp. Nio pass på tretton dagar och lätt fartträning nu igång. Resan mot 4:00/km fortsätter!
