Året är 2009, månaden är december. Jag är nybakad löparbloggare, står med bultande hjärta innanför porten och genomgår en inre kris.
Överlägger intensivt med mig själv om hur jag ska bete mig när jag väl tagit mig ut genom porten. Ska jag liksom bara sätta igång och börja springa direkt? Och ska jag i så fall smyga igång lite lugnt eller rivstarta så att alla eventuella åskådare ser att jag minsann också är en riktig löpare? Om jag rivstartar så kommer jag bli jättetrött efter hundra meter, men då är jag ju förhoppningsvis utom synhåll för grannarna. En annan variant vore ju att promenera raskt och sedan börja springa när jag kommit iväg en bit.
Låter det här helspånigt? Det kanske det gör – för somliga. Men jag tror ändå att många känner igen sig i dilemmat jag beskriver ovan. Det här med att våga ta steget, bokstavligt och bildligt, mot att bli en löpare. Man oroar sig för vad folk ska tycka, nojar över att inte passa in, ha fel skor eller kläder och kanske rentav bli dissad av någon ”riktig” löpare. I mitt lägenhetshus fanns det en sådan man, som alltid sprang i splitshorts och en sliten finishertröja från Stockholm Marathon 1992. Han hälsade aldrig på mig där i början, fast jag blygt sökte hans blick flera gånger då vi råkade passera varandra och någon av oss (eller båda) var iklädda löparoutfit.
Vi hoppar fram till juni 2010. Jag har klarat min allra första mara, dessutom på en tid under fyra timmar. På den tiden var jag ganska fixerad vid tider och insåg ganska snart att det där var en magisk gräns för många maratonlöpare. Tydligen var det också det som krävdes för att min granne skulle få mål i mun. För några dagar efter maran stöter jag på honom i porten när jag är på väg ut för en återhämtningsjogg. Uppenbarligen hade han hunnit läsa in sig på min SvD-blogg:
– Du sprang Stockholm Marathon i lördags, förstår jag? Grattis till sub fyra!
– Tack, säger jag försiktigt.
Inuti bubblar jag av lycka och vill bara skrika ut min glädje över att splitshortsmannen tilltalade mig. Fånigt? Ja, kanske. Men faktum är att det sedan blev mycket lättare att ta sig ut genom den där porten. Den handlar bara om att få lite självförtroende och se sig själv som en löpare. Det där har absolut ingenting med tider att göra, som jag trodde på den tiden. Det handlar om älska det man gör och inse att DU har lika mycket rätt att rivstarta, krypa, gå eller mysjogga ut genom den där porten – oavsett var i din löparkarriär du befinner dig.
Kör, bara kör! Och ha kul!
