Varför har inte Louise Wiker fått en plats till maratonloppet i VM i augusti? Turerna har varit många och underliga när förbundskapten Karin Torneklint till sist har namngett de tre som får åka till Peking, där Louise Wiker inte är en av dem trots att hon är tredje snabbast under uttagningsperioden.
Jag skriver det direkt: Jag tycker synd om Louise Wiker. Hon är nummer tre i den svenska statistiken och har sprungit tre minuter och 16 sekunder under VM-kvalgränsen 2.44.
Louise grejade den uppsatta VM-kvalgränsen med marginal i Sevilla Marathon den 22 februari i år. När Louise hade gjort 2.40,43 så visste hon att om bara en annan svensk tjej sprang snabbare (Isabellah Andersson, var självklar för en VM-plats) så var biljetten till VM i Peking klar.
Annelie Johansson, Hälle IF, sprang nästan en minut snabbare en månad senare i Rom. Totalt är det sex svenska damer som har klarat den generösa VM-kvalgränsen 2.44 under 2014 eller 2015. Att gränsen för att få springa ett VM är så pass låg (eller hög om man så vill) som 2.44 är en annan diskussion. Men kort så tycker jag att det är bra. Det har gjort att flera svenska långlöpare har satsat allt för att komma till VM när de ser att det är möjligt.
Louise Wiker, Hässelby SK, var en av dem.
Lena Eliasson, Hässelby SK, var en annan plus Charlotte Karlsson, även hon Hässelby SK.
Även Frida Lundén, FK Studenterna, har klarat sig under 2.44.
De givna förutsättningarna för vad som gällde har ändrats flera gånger. Det blev ingen uttagning i första veckan av maj som det var sagt från början från förbundshåll. Helt plötsligt ville Karin Torneklint och Stefan Olsson vänta in Stockholm Marathon, vilket förstås hade varit klokt att göra från början.
Lena Eliasson sprang på 2.44,17 och Charlotte Karlsson på 2.45,13 i Stockholm Marathon. Annelie Johansson var dessutom skadad och hade inte gjort något lopp på länge. Landslagsledningen fick nya huvudbry och sköt på nytt fram sitt beslut.
Det logiska beslutet att ta ut Louise Wiker, som bevisligen gjort den tredje snabbaste tiden, kom inte heller.
Istället verkade landslagsledningen väga in alla möjliga parametrar. Om det funnits farthållare, väderlek och andra mer eller mindre konstiga parametrar. Vem som vunnit mest SM-medaljer på halvmaraton och maraton lär också ha varit av vikt.
Den 23 juni kom Karin Torneklints beslut att Annelie Johansson är uttagen till VM. Ett helt korrekt beslut om hon är skadefri och hinner komma i form. Annelie var främsta svenska vid EM i Zürich förra året och har den näst snabbaste tiden.
Inga konstigheter.
I mitten av juni blev så Lena Eliasson också uttagen till att springa maraton i Peking. Det är nu det börjar bli rejält skakigt i hur förbundskapten Torneklint tänker. Jag har absolut ingenting emot Lena Eliasson, som för övrigt bloggar väldigt bra och läsvärt här på Springlfa.se. Däremot känns det inte schysst mot någon, varken Lena eller Louise att det ruckas på uppsatta kriterier och givna förutsättningar.
Hade Louise från början vetat att Stockholm Marathon också var ett viktigt uttagningslopp så kunde hon ha förberett sig för det och sprungit där också.
Nu värderar Torneklint Lena Eliassons 2.44,17 i Stockholm väldigt högt på grund av de yttre förutsättningarna med regn och sval temperatur. Förutsättningar som många tyckte var riktigt bra för att springa 42 195 meter. Marathon.se skriver dessutom att Lena togs ut till VM i maraton efter flera bra orienteringstävlingar (!?).
Frågan om farthållare har också kommit in i bilden. Också en riktigt konstig diskussion. Som kvinnlig löpare så finns det alltid gått om ”farthållare” i de manliga löparna som håller samma nivå. Givetvis blir det mer coachning och pepp av en riktig farthållare som till exempel Louise Wiker hade i Sevilla i form av Anders Szalkai..
Louise Wiker hade dessutom ”bara” farthållare i 30 kilometer i sitt 2.40,43-lopp.
Som alla vet är det under den sista milen det blir riktigt jobbigt i ett maratonlopp. Ändå värderas inte Louise Wikers tid på ett ärligt sätt.
I början av maj sprang Louise Prag Marathon och valde att bryta efter att ha passerat halva distansen på 1.20,40. Louise säger själv att hon kanske kunde ha kämpat sig i mål på en tid runt 2.44-2.45. Men det får vi aldrig veta.
Louise trodde då att det inte spelade någon roll, vilket det heller inte borde ha gjort. Det skulle aldrig handla om att springa under eller i närheten av VM-kvalgränsen flest gånger.
Lek med tanken att Sverige till exempel skulle ha fyra manliga löpare som alla klarar VM-kvalgränsen. Alla gör det vid olika tävlingar, där det givetvis finns farthållare i alla lopp. Vädret är inte helt lika vid något av loppen. Tiderna de aktiva gör är 1.45,25 – 1.45.50 – 1.45,74 och 1.45,98.
1.45,98-tiden är gjord i ett stökigt lopp med många armbågar och en hemsk väderlek. Sammantaget är den tiden gjord under klart sämst förutsättningar och den aktives prestation är magnifik.
Skulle han ändå få åka till VM och någon av de tre som sprungit snabbare än honom sidsteppas, nej jag är helt säker på att så inte skulle bli fallet.
Frida Lundén och Charlotte Karlsson har enligt uppgift sagt nej till en reservplats till VM, vilken nu Louise Wiker borde ha.
Nu finns det uppgifter att den svenska förbundsledningen kommer att anmäla fyra svenska damer till VM-maran. Den fjärde platsen måste vara given Louise Wiker. Men vill hon fortfarande och hinner hon förberedda sig på ett schysst sätt.
Det var knappast någon lyckträff att springa så pass fort som Louise Wiker gjorde i Sevilla. Det krävdes månader av hårt arbete och lång planering för att lyckas. Lika lång uppbyggnad, med till exempel höghöjdsläger och planering och specifik träning, behövs det förstås inför ett maratonlopp i VM. Det är inget som förbundsledningen lyckats förmedla och ge i det här fallet.
Att det i sak och placeringsmässigt inte spelar någon större roll, vilka Sverige skickar till ett VM förutom Isabellah Andersson, hör inte hit. Det svenska maratonlaget till VM borde ha bestått av Isaballeh Andersson, Annelie Johansson och Louise Wiker med Lena Eliasson som reserv, gärna på plats så hon kan hoppa in om någon blir skadad eller sjuk.
Det hade varit det rättvisa.
