Dagen då jag gör mitt första maraton. Som är ett bergsmaraton. Med titeln Extreme. Det är helt klart en av de bättre dagarna i år. Nu en dryg vecka efter smälter jag fortfarande vad jag gjorde och har medaljen med mig vart jag än går. Här kom jag från Sverige, en vanlig motionär som aldrig tränat löpning, bara tränat vad som kan kallas seriöst i tio månader och klarar detta! Skiter i Jante. Jag är grym. Jag har gjort något stort. Jag är så stolt. Här är min lördag den 19 november 2016.
Äntligen! Lördagen den 19 november 2016 är här. Vaknar av mig själv redan 05.00 efter att ha sovit sedan 21.00. Märkligt, eftersom jag så fort jag vaknat är så full av energi och laddning att jag skulle kunna sprängas. Märkligt, men bra. Utvilad, med andra ord, och jag studsar upp i en mörk lägenhet och hör den brusande Atlanten utanför. En väldigt speciell känsla. Idag är dagen. Morgonrutiner med vanliga frukosten före 06.00 – två timmar före start. Allt planerat in i minsta detalj. Och så bästa musiken. Just idag är jag stark med Kenta. Oavsett om du är ett fan av Hammarby IF eller inte, nu råkar jag vara det, så är det svårt att inte bli både stark och glad och fylld av en inre energi och kraft när Kenta sjunger/pratar sig igenom fraserna.
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar.
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida.
Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt att den äntligen kommer.
Väntat så länge på just den här dan. Den ger lust när den kommer.
06.50 lämnar vi så Arrieta, den lilla fiskebyn, för en 7 km bilresa upp till bergsbyn Haría på 280 meter över havet där starten ska ske klockan 08.00.
- Ännu vet jag inte var starten ska äga rum. I bilen på vägen upp tänker jag att det kommer lösa sig.
- Ännu vet jag inte vad som sades på informationsmötet 18.30 kvällen innan, eftersom allt var på spanska. I bilen på vägen upp tänker jag att det kommer lösa sig ändå.
- Ännu vet jag inte vad som sades på informationsmötet när tävlingsledningen särskilt tryckte på ”Maratón importante” och alla lyssnade noga. I bilen på vägen upp tänker jag lite mer kring det – jag lyckades förstå att det verkade ha något med en annan bansträckning än vad som hade kommunicerats tidigare att göra. Dividerar med mig själv i tankarna. Jag vet ju ändå inte riktigt vad som väntar, så en förändrad bana gör väl varken till eller från? Det är ju ett äventyr i sig det här. Så bestämmer jag mig för att tänka att även det kommer lösa sig.
Joggar från parkeringsplatsen mot Haría Square för att se att allt känns bra. Förutom lite grus i en sko är allt toppen. Kroppen så ivrig och glad och magen känns lugn. Nerverna under kontroll, allt är bara kul!
Runt startfållan blev det de vanliga tre toalettbesöken och ingen stress med det. Ett café/restaurang som var öppet så jag behövde inte gå på de fyra tillfälliga toaletterna utan papper på startområdet, även om de också fanns. Sedan kolla in medtävlarna. OK, Marie, du är en katt bland hermelinerna. Här är det bergslöpare med klubbkläder och vader som mina lår. Det är final i Spanska Cupen i bergslöpning. Log mot mig själv. Det här ska bli kul. Mitt eget äventyr. Min egen maratonsaga. Säkerhet först hinner jag också pränta in en gång till i huvudet och sedan in i startfållan. Tio minuter kvar. Nedräkning. High Five. Pepp! En speaker som blev mer och mer exalterad. Ser massa coola tjejer. Ser massa snygga och coola killar. Några börjar snacka med mig på spanska. Jag visar på min svenska flagga som mamma sytt fast på min kompressionsärm.
De ställer sig direkt frågan ”Solo?”. Ja, det är ju så det är. Jag gör det själv. De tyckte det var en ära att Swedish girl ville springa deras lopp i deras berg. Men ändå fattade de inte varför? Jag älskar era berg, var mitt svar. Tre minuter kvar. Sedan nedräkning 10-1 på spanska, startskottet, jogga mot startlinjen och sedan trycka på start på min maratonkompis Garmin Forerunner.
Jag har startat! Jag vet att jag springer för fort. 4 minuters tempo i en maratonstart är alldeles för fort för mig, men jag orkar inte stå emot. Jag vill springa och jag sprang. Genom byn Haría. Underbart! Alla åskådare. Alla applåder. Känslan. Som jag längtat. Som jag velat detta. Och nu var NU.
Njut kommer jag på mig själv att tänka. Och det gör jag. I ett härligt löpsteg ut ur byn och ganska snart ner i en ravin. Direkt fokusera på teknik. Och så förblev det. ”Fokusera på teknik.” Under kommande timmar och kilometer. Snabbt blir det stopp. Ravinen är så brant att det gjorts trappor med rep som stöd och det var bara att vänta in att alla skulle ta sig gåendes ner. Men nu var stämningen inte alls lika mycket av Fiesta som det varit vid startfållan, nu ville vi alla springa. Inte tid för High Five eller småprat. Så, äntligen, efter fem minuter, som kändes längre, kunde vi springa igen och återigen ner i en ravin. När jag tycker jag börjar komma in i en löpkänsla igen hör jag ”Heja Marie!”
Och så står mamma och pappa där på den viadukt som löpte över ravinen. 08.20 var klockan då, eftersom de fotade med sina mobiler. Jag visste att de skulle stå på en bergshöjd efter 24 km, men detta direkt i början blev en mycket glad överraskning. Jag fick massa energi av det. Såklart. Så jag fortsatte sedan att springa för fort. Alla veckors längtan tog över och jag älskar ju det här! Så jag lät kroppen hålla ett 4-4.30-tempo och jag kom ikapp tre killar och sprang om dem. Fram till första vätske- och säkerhetskontrollen vid 5,9 km var det som att jag bara åkte. Var inte alls trött men hade bestämt att jag skulle stanna vid varje kontroll, ta en chiagel i lugn och ro och dricka vattnet till. Gå lite och kolla om knäna var glada och foten var OK. Såklart sprang de tre killarna jag nyss passerat förbi mig då. Ingen stress. Jag joggade sedan ut från kontrollen och ökade sedan igen. Kom ikapp och förbi killarna och sedan hann jag upp tre klubblöpare från Gran Canaria. Två tjejer och en kille. Vi pratade lite på deras knaggliga engelska.
De hade ett härligt driv och jag hängde med dem i deras 4,00-tempo. Power vet jag att jag fick i huvudet. Så coola. En ära att få springa med ”riktiga löpare” på det här sättet kände jag. De tyckte att jag var cool som ägnade min semester åt detta men konstigt att jag valt detta som mitt första maraton. Men inte mer med det. Vi skrattade och sprang på. Till dess att vi kom fram till ett landskap som var som en jordåker med stora jordkokor, bara det att kokorna bestod av hård lavasten. Svårt beskriva, men för mig i alla fall omöjligt att springa i 4,00-tempo på. Säkerhet först och jag lät obekymrad de tre spanjorerna springa förbi mig. Den mest offensiva av dem ropade hetsigt mot de andra två ”Vamos! Vamos!” när hon tyckte att de var för långsamma. Jag hade för egen del fullt sjå med att stå på benen och är glad att jag gjorde det. Kilometer efter kilometer i detta svåra tekniska.
Sprang ändå på för att ha lite kontakt med spanjorerna, ville liksom inte tappa dem och vara helt själv på den där stenåkern, eller vad det nu var. Och de killar jag sprungit om syntes inte heller till bakåt. Vid 11,3 km höll jag på att ramla. Högt till mig själv ”Marie, nu fick du varning 1!” Det var ju ändå ingen som varken hörde eller fattade vad jag sa. Vid 11,9 km höll jag på att ramla igen. ”Marie, varning 2! Stå på benen!” Sedan tog stenskiten slut! Och vilken befrielse att bara springa på vanligt obanat underlag. Hurra fram till nästa vätske-och säkerhetskontroll vid 12,9 km. De tre coola spanjorerna stannade inte där och med det såg jag dem inte på nära håll mer under loppet. Jag stannade, enligt min plan, och åt en till chiagel, drack vatten och stämde av knän och fot. Allt kändes bra. Och jag tog mig även tid att tacka de fantastiska funktionärerna och säga att jag var från Sverige och de kunde säga ”Tack så mycket!” tillbaka och blev glada för att jag tackade.
Ut på banan igen och fortsatt tekniskt och obanat och i en ravin. Men allt annat än de där lavastenarna kändes som ett slätt löpband. Mot byn Orzola på norra kusten. Och så ser jag ett hus på höger sida med en kvinna som hänger tvätt på taket. Med en liten flicka. Jag behöver alla heja jag kan få så jag skriker ”Hola!” och de ”Ah, Carrera!” ”Venga! Venga!” och jag tackade med mitt säkra kort ”Gracias!” och sprang vidare med ny energi. I ravinen mötte vi efter ett tag Ultralöparna som hade hållit på sedan 05.30 i morse och hade totalt 102 km att avverka. Givetvis fick de bästa vägen de ville ha och för egen del gjorde det att jag behövde stanna några gånger till förmån för dem. My pleasure. I byn Orzola, bara 4 meter över havet, var det ”man ur huse”; hur många de nu kan ha varit. Kom ikapp tre killar och vi fyra sprang ihop runt i byn och tog emot applåder. Så vackert och härligt. Så ser jag en söt hund på vänster sida bland åskådarna. En glad liten terrier. ”Perro!” skriker jag som ett barn och snor lite gos från den. Spanjorerna skrattade, sa något. Jag vet inte vad. Ny energi!
Ur byn och första tidregistreringen vid 16 km. Och nu efteråt vet jag att det blev 01.46.31 för mig. Att klockan alltså var 09.46 då. Tillbaka i en annan ravin än den vi kommit i och det var, i jämförelse med mycket annat, ett helt OK underlag att springa på. Inget fäste, allt rörde sig lite hela tiden. Men det gick att ta in min trail-teknik i detta och hålla i frekvensen och få känslan av kraft i alla fall. Visste dock att efter nästa vätske- och säkerhetskontroll vid 18,7 km skulle vi upp, upp, upp till 467 meter och fram till nästa vätske-och säkerhetskontroll vid 23 km. Och där skulle mamma och pappa stå. Nu började det bli varmt också. Solen var med oss denna dag. Hushålla på resurserna tänkte jag men sprang lite för fort ändå tror jag. När jag lämnade kontrollen vid 18,7 km efter att återigen ha gått lite, ätit chiagel, druckit vatten och stämt av mig själv så sa jag igen högt till mig själv att ”Nu börjar det!” och så var det. Jag joggade. Sakta. Lite svagt upp, sen mer och sen mer och sen… Såg vita, gula och röda prickar längs en serpentinklättring långt och högt upp. Medtävlare. Vi skulle alla upp. Ett parti asfalt kom och jag joggade lite sakta även där. En kvinna med otrolig spänst seglade förbi mig upp mot rullgruset som vi sedan hade under oss hela klättringen. Vi bytte några fraser. Hon log lite kaxigt, inte lika sympatisk som de andra.
Jag tänkte att hon kör attack och inte har tid med att vara vänlig. Coolt. Dagen efter möttes vi igen vid prisutdelningen. Hon var helgipsad höger ben. Små marginaler i det här loppet. Även i uppförstigningar i långsamt tempo behövde jag i alla fall fokusera på att stå på benen. Inte så att det du trodde att du satte ned foten på stämde med det som blev verklighet i nedsättningen. Tänkte flera gånger på att det var så bra att jag gjort så mycket specifik fotträning parallellt med annan träning. För nu var det fotträning i varje steg och mina tassar kändes stabila och med på det hela. Det var ett kraftprov att ta sig uppför Mirador del Rio. Jag och alla andra tog verkligen steg för steg, sakta, sakta. Men i en framåtrörelse. Och det var häftigt på något sätt. Alla i sin egen värld, men samtidigt tillsammans. Jag kunde ändå gå rätt snabbt uppåt. Såg till och med ryggen på de tre coola spanjorerna som sprang förbi mig vid stenåkern vid 11 km. Men inte en chans att jag skulle kunna nå fram till dem. Berget tog dock nästan inte slut och jag minns inte så mycket av stigningen upp. Sol och varmt. Mitt på dagen. Men fokus på att sätta ned fötterna rätt. När det planade ut lite, lite, men fortfarande uppför, ville kroppen börja öka i alla fall. Jag lydde och joggade uppåt och passerade flera löpare som fortfarande gick. Härligt. Jag var ju här för att springa och inte gå. Fick ny energi av det och så var jag uppe. Och där stod mamma och pappa.
”Helvete, vilket berg!” vet jag att jag sa till pappa. Gav honom en kram och mamma också. ”Hur mår du?” ”Du ser så pigg ut!” Jag var det också. Jag mådde toppen. Jag hade superkul. Efter dryga tre timmar. Enligt fotot på pappas mobil var klockan nu 11.11. Tidsregistreringen precis efter sa 03.12.37 och jag hade fixat 24 km. Ny gel vid kontrollen. Vatten. Unnade mig lite vattenmelon och lite Coca-cola också. Kände mig oförskämt pigg. Såg så en medtävlare som fått bryta. I foliefilt vid kanten vid säkerhetskontrollen. Jag mötte hans blick och den var helt tom. Jag kände en tacksamhet. Jag skulle få fortsätta. Hälften kvar. Så hej då och tack och kram till mamma och pappa igen och så vidare ut på en bergskam med vidunderlig utsikt över havet och lilla ön La Gracisoa. Ren och skär lycka. Löparglädje. Jag älskar det här. Det sa jag också högt till mig själv. Benen pinnade på och huvudet klart och glatt. Vindarna, havet, solen och jag. Mitt i mitt maraton. Bland bergen. Mitt i mitt livs löparupplevelse och ett äventyr som bara är mitt. Varje steg med säkerhet och mannen som fått brytas blick påminde mig om vikten av att ta hand om mig parallellt. Det här var inget att leka med. Och gud så rätt jag skulle få, bara några kilometer längre fram. Men det visste jag inte då när jag var fri som en fågel där på bergskammen. 
Här gick det att springa! 4,30-tempo och jag bara njöt. Kom ikapp tre spanjorer. ”Venga! Venga!” sa jag på skoj. De sa ”Guapa!” tillbaka och så satte de igång att springa de med. De – också – ifrågasatte att jag var svensk, tjej och ensam. De kände att de inte kunde låta mig springa själv och hakade på. Vi fyra på bergskammen och snart i rullgrus uppför ett berg och så rullgrus ned. Äntligen fick jag nytta av all min Playitas-löpning i bergen på Fuerteventura; för det var exakt den löpningen vi fick till häruppe, vid 25 km in i loppet.
Till dess att det var särskilda säkerhetsfunktionärer på en liten platå som pekade oss ner i en brant. Där stannade jag. Skulle jag ner i det där? Här började så den delen av banan som jag nu i efterhand inte förstår att jag klarade så bra som jag gjorde. Ja, vi skulle ner. På en bergskant. Branta serpentiner.
Noll fäste. Jag lät spanjorerna passera. De ville först inte. En passerade efter femtio meter, de andra två efter kanske hundra. Jag höll rygg på två av dem men ville inte ha dem bakom mig, i fall jag skulle ramla. Inte ha alla deras kilon i ryggen. Säkerhet, säkerhet. En av dem, med röd tröja, rasade förbi. Hans röda tröja blev till sist en prick långt nere. Gud vad imponerande. Att kunna springa i det där! Så hör jag steg bakom mig. En tjej i rosa shorts. Jag släppte förbi. En till tjej i turkos skärmmössa. Jag släppte förbi. Så imponerad av dem med. De forsade nedför det där. Jag tog ett steg i taget och ramlade ändå en gång. Fick även in översidan av foten i en utstickande bergsdel. Svinont. Hann tänka att det där kommer bli ett fett blåmärke. Sedan kollade jag att inget i övrigt i foten hade sabbats av det där, men det vara bara översidan. Kollade också igenom känslan i knäna. De kändes OK. Men värken på ovansidan av foten var irriterande. Bestämde mig för att strunta i den värken ett tag och om det blev värre ta en Ipren som jag hade med mig. Två män passerade och var, som alla jag träffade i loppet, gentlemän och frågade hur det gått för mig efter att jag ramlat. Härligt att jag kände mig så omhändertagen trots att jag var ”solo”. Jag tog mig i alla fall nedför den där väggen. Blickade sedan upp och kände en stolthet. Jag kom ner! Så kom lite löpning i något som kan liknas vid sand med grästuvor. Varierat; det kan vi kalla underlaget på det här loppet. Kollade av foten och knäna nu när det gick att koppla av lite i alla fall. Kände att allt kändes bra men att översidan av foten värkte efter berget. Det var till slut en för störande värk så jag tog en Ipren och massa vätska mitt i sandlöpningen. Kom in i någon form av skön rytm och det var fint att använda löparmusklerna igen. Solen var rätt på här och det var mäktigt att springa nere vid havsnivån med havet till höger och bergsmassivet till vänster. Jag undrade sedan, när vi sprang därnere, vad det var för ett ljud jag hört hela tiden. Blickade upp och såg ambulanshelikoptern. Den hovrade över bergsmassivet. Hon i ljusblå skärmmössan, som jag nu kommit i kapp, gjorde en pose uppemot helikoptern som om hon var med i en filminspelning. Jag fokuserade på min teknik som vanligt. Inget poserande för mig.
Så börjar snitslarna vika av mot vänster mot berget igen. Och så ser jag att det är upp, upp, upp. Hade vid det här laget kommit ikapp både rosa shortsen och turkosa skärmmössan och samtliga av killarna jag sprungit på platån med. Även han i röda tröjan som hade rusat utför. Hans framsidor lår var gissningsvis lite trötta. Jag gjorde verkligen mitt lopp. Säkerhet, säkerhet, säkerhet. Så började bergsklättringen. Ett berg på 348 meter och vi hade varit nere på nära havsnivå nyss. Med andra ord många meter att ta oss an. Guinate heter berget. Och Guinate kommer jag alltid ha ett speciellt förhållande till. Det var brant, det var verkligen klättring. Och det har jag verkligen aldrig gjort, än mindre tränat för. Inga skydd, inga hjälmar. Men ambulanshelikoptern hördes. Bara att göra. Om Kenta peppat mig på morgonen hjälpte 80-tals-pärlan The only way is up med Yazz mig nu. Jag fick den i alla fall på hjärnan medan jag tog steg för steg och armtag efter armtag uppför. Hörde visselpipor högt upp till höger ibland och undrade vad det var. Men försökte mest fokusera på NU. Och på att hämta massa energi från vätskeryggsäcken. Drack och drack. Solen låg på. Få mod och kraft och våga tro på att jag kan klättra i berg (?). Jag hann ikapp ytterligare tre killar och vi fyra tillbringade ca trettio minuter ihop när vi i omgångar gav varandra energi genom att ta täten och komma på bästa vägen. Där emellan stanna, stretcha vader, ljumskar, lår och axlar, äta chiagel, dricka, dricka. Andas. Titta uppåt! (Jag vet att jag är lite höjdrädd.) Ibland lossnade stenen du trodde satt fast; oftast höll den. Inte sällan rasade grus och sten nedåt. ”Sorry!” till de nedanför. Alla vänliga, alla i samma sits. Alla på samma bergvägg. En till chiagel och sen fick jag helt nya krafter och jag bestämde mig för att ta vara på dem och att ju snabbare jag kom upp, desto bättre. Tänkte att det var bra att vara nära berget och att använda alla ”fyra ben” jag hade och tackade mig själv att jag hade mina cykelhandskar med vaddering på mig. Försökte spara på benen och använda armar och axlar. Jag vet inte hur jag klarade det här, som sagt. För det var verkligen utanför min box, comfort zone och allt annat jag brukar göra. Började i alla fall fatta att slutet var nära när visselpiporna hördes mer tydligt åt höger. Och musik. Och hejarop. Vrål. Såg inget annat än min bergvägg men förstod. Sedan ser jag helt plötsligt slutet på ett vitt rep och jag ser två reflexvästar. Två män som instruerar mig på spanska. No comprende säger jag och tar tag i repslutet, ser till att det blir sträckt och börjar sedan min bergsklättring med rep. Skrattar åt det här nu efteråt. Att jag fixade det!
Efter all den klättring jag precis gjort. Och allt annat sedan 08.00 i morse. Jag hade vid det här laget hunnit ikapp en annan man så jag tittade lite på hur han gjorde och sen är det jag, repen och berget. Ambulanshelikoptern och åskådarna står för ljudet. Och gud vilken pepp. Jag skulle vilja krama dem allihop. MUCHOS GRACIAS! Fyra eller fem rep, säker på att fyra i alla fall, och jag tog mig uppåt. Visselpipor och musik från vätske- och säkerhetskontrollen där uppe.
På 29, 5 km av loppets 42 km nådde vi så till slut depån. Jag hade besegrat Guinate på 348 meter och hade vid den registreringen varit ute i 04, 42, 15 och klockan var alltså 12.42.15. Hurra när jag kom upp! Hurra och kramar och High Five bland oss som gjort det här. Jag bara skrattade. Jag festade loss på vattenmelon och cola, en till chiagel och vatten. Hade inte en tanke på att jag kanske skulle kontrollera hur mycket sportdryck och elektrolyt jag hade kvar i min ryggsäck. Jag kollade ner på nummerlappen där banprofilen var angiven och konstaterade att vi skulle upp ytterligare. Till 540 meter. Och nu var det varmt. Joggade från kontrollen stärkt av det jag precis gjort men direkt in i obanat och krav på teknik så det var inte så mycket annat än att fokusera framåt. Jag hade dock inte riktigt fattat branten på nästa berg och även om det var mindre i stigning var det längre i sträcka. Jag minns inte så mycket av den sträckan nu mer än att det var mer uppför än vad jag trodde att det skulle vara. Och att jag mitt i detta, runt 32 km av loppet, märker att min vätska är slut. Tar några krafttag med munnen; kanske har det bara blivit något lufthål (?) eller något. Men nej, inget kvar. Nä men det var ju inte så konstigt eftersom jag druckit så mycket under klättringen uppför Guinate för att mentalt i vart fall känna att jag satte fart på kroppen med bränsle. Försökte tänka positivt, tog en gel och det vatten jag hade och att det var lugnt med det. Jag hade sedan återigen missbedömt banan eftersom jag även intalade mig själv att efter den sista vätskan vid 35 km skulle det bara vara nerför mot Haría och mål. Vet inte riktigt var jag fått detta ifrån. För så var det verkligen inte. Men det peppade mig vid 32 km i alla fall och jag tog mig uppåt och framåt och närmade mig sedan 35 km och kontroll. Ganska brant nedför mot denna och då börjar jag känna att jag har håll. Såklart. Så mycket vätska jag fått i mig. Håll är ju sådär att springa på. Jag vet återigen inte riktigt hur, men jag bestämde mig för att tänka bort det. Vid säkerhets-och vätskekontrollen vid 35 km fyllde jag min lilla flaska med deras sportdryck, tog lite vattenmelon och tänkte att de sista 6 km skulle bara vara nedför, så jag skulle inte behöva fylla på med mer sportdryck. Nu hade jag ju fyllt på tillräckligt. Åh så dumt!
Glad i hågen och med hållet förträngt joggade jag iväg och tänkte nedför. Nu var vi på ca 340 meters höjd och Haría är på 280 meter. Bra. Jag ökade lite och kom runt en liten dal. Myslöpning, solen sken och dessutom snart REKORD för varje steg; jag har nämligen aldrig sprungit längre än 36, 7 km tidigare – och det var i sakta och bra mak i seriös regi i svenska och norska fjällen. Nu skulle snart varje steg betyda personligt längdrekord.
Så gick tankarna och jag kände mig stark och förväntansfull, kom runt ett krön och så pang. En halv Hammarbybacke. I rullgrus och sol och utan mer vätska än det lilla i miniflaskan. Vaddå bara nerför sista 6 km? Varifrån hade jag fått det? Ett steg i taget. Hade nyligen passerat en kille som satt på en sten och vilade. Nu kom han bakom mig med en väldig fart. Hur i h-lvete tänkte jag. Fick svaret. Gåstavar med fjädring. Han log glatt och jag kunde bara applådera honom. Han var uppe rätt snabbt och så var jag ett med mina steg igen. Ingen bakom, ingen framför. Väl uppe var jag så glad! Jag firade med att låta kroppen få bestämma. Den ville springa och jag gjorde det. Det var stenigt och grus men inget jättesvårt och det var härligt att komma in i löpningen igen. Hållet höll jag borta i tankarna och jag fick till och med lite fart att jag passerade mannen med gåstavarna. Vi log åt varandra och kände oss nog båda nöjda. Så var det bra igen. Runt 39 km på klockan nu och jag var alltså inne i att göra ett personligt längdrekord för varje meter. Fantastiskt! Nu måste det bara vara nedför kvar! Skulle jag fixa mitt första maraton? Och utan värk eller skador? Hör ekot från musiken i Haría och målområdet. Så viker banan runt ett hörn till och pang. En halv Hammarbybacke till. Hur är det möjligt? Jag bara stannade. Sol, ingen vätska och nu kände jag även mitt håll. Inget vatten heller och inget annat att äta. Jo, Chiagel som jag behöver vatten till. Så det blev moment 22 där. Ingen människa i spåret. Bara jag och mina tankar. Kliva ur vid 40? När kroppen kändes såhär bra ändå? Nej, jag ska upp. Jag började gå. Så kom ju han med gåstavarna, såklart. ”Aqua?” frågar jag honom. Han visar att han har lite, lite kvar i sin handflaska. Han erbjuder mig det men jag har inte mage att tacka ja. Inte en chans. Han såg glad ut för att jag tackade nej. Så där vid 40 km gällde det att plocka fram något alldeles extra.
- Citat i huvudet från peppande vänner innan loppet.
- Tankar om att jag inte skulle dö av det jag gjorde; jag hade ju under dagen druckit 2 liter med bland annat starkaste koncentrationen av elektrolyt – så kroppen hade vätska.
- Min insamling till Cancerfonden och vilket helvete den sjukdomen innebär.
- Jag var på semester i solen och skulle ta mig uppför ett berg.
- Ett lyxproblem.
- Kom igen nu.
Jag plockade fram de jag sprungit fjäll med – och ställde upp dem framför och bakom mig – och så fixade vi detta berg ihop. Och jag sa REKORD högt till mig själv. Och tack för att solen gick i moln just då. Jag kom upp på vilja och väl uppe sa jag ”Fy fan vad du är duktig, Marie!” högt till mig själv och struntade fullkomligt i det knäppa i allt jag precis skapat mentalt och att jag pratade högt med mig själv. Inte mycket energi kvar i mig då men då var det som att benen bara gick. Hörde ”Simply the best” med Tina Turner från målområdet och började springa nedför. I ett tjockt sandunderlag utan någon som helst hjälp i stegen. Kände av hållet rätt kraftigt. Tungsprunget kan jag väl sammanfatta det som. Men kroppen ville springa och benen var pigga som bara den. En kille rusar förbi och jag hinner inte ens få ur mig ”Aqua?” innan han är förbi. Så ser jag en hägring.
Jag ser två halvlitersflaskor med vatten och cola. En kvinna som håller i dem ser jag också. Och det är ingen hägring. Hon är langare till någon och väldigt strategiskt placerad. Jag håller fram min flaska. Ber och får. Min räddande maratonängel. Jag är så lycklig. Bestämmer mig igen för att strunta i mitt håll. In med magen. Pressade åt lite extra med kompressionsbyxorna och toppen. Nu skulle jag i mål. Jag sa gracias femton gånger till henne tror jag och så satte jag av. Då var det bara framåt och nedåt. Och så mycket energi och styrka och kraft. Jag bara flöt fram. Jag hade tappat massor senaste halvtimmen och nu var jag i sådan revanschlust att jag inte visste hur mycket jag ville återfå i löpsteg och löparglädje, frekvens och flow. I det där sandjoxet. Så till slut en öppning i underlaget, vanligt grus och så vips tre poliser som visade vägen, applåderade och så var jag i Haría igen. Bakom mig hörde jag att en kvinna kom. Snabbt. Hon skulle inte om! Jag ökade och lyftes fram av applåder och åskådare. Så glad och så stark. Fredrik Zilléns ord om att alltid försöka vinna en spurtstrid, hans teknikövning från i våras ”från rådjursskutt till sprint” kom upp i huvudet. Jag körde på! Nere på 4- tempo och när det svängde av till vänster och upploppet syntes ökade jag mer. Wow! Jag var så nära nu. Jag skulle klara det! Jag ökar, jag spurtar och jag hinner bara se skymten av mamma och pappa och höra ett ”Marie!” och sedan är jag där över den svarta markeringen. Jag flyger faktiskt över och upp med armarna och bara skriker JAAAAA!
Så lycklig. Jag gjorde det! På 6.37.37 fixade jag det här! Hel. Inte ren. Men hel. Och det var det viktigaste av allt.
Mitt mål och min dröm. Att få medaljen över huvudet och känna tyngden. Allt höll ihop. Knäna och foten och kroppens system i stort. Wow! Drack vatten som en galning och bara njöt av allt. JAG GJORDE DET!
Jag var så stolt. Mötte mannen med gåstavarna. Gjorde High Five. Kramades sedan med turkosa skärmmössan och hennes vänner och jag bara strålade. Jag från Sverige hade fixat deras maraton! Lyckorus i väntan på att få komma ner i kalla poolen med benen och idel glädje och kramar. Vi hade ju sett varandra i olika delar av banan och vi var alla Finishers. Och så det absolut finaste – de killarna jag börjat bergsklättringen med. De kom fram och sa att de var så imponerade av mig och klättringen och hur jag fixat repen. Efter poolen ingick massage och det var helt ljuvligt. Låg med huvudet i solen och bara njöt av varje sekund. Just då spelades Shiny happy people med REM och hur klyschigt det än må verka och låta – men det kändes så rätt att det var just den låten som spelades då.
Medalj runt halsen. Lyckliga andetag. Jag gjorde det! Jag GJORDE det! Jag är en Finisher. Men jag är också en vinnare. För mig. För jag gjorde det som jag trodde bara var för andra. Det som ”jag med mina knän” aldrig skulle kunna göra. Jag tittade med respekt på ´”Medlemmarna i Maratonklubben” men såg det som något ouppnåeligt att bli en del av den klubben. Nu är jag det. Jag har på mindre än tio månader i tid och i det inkluderat nästan tre månader utan löpträning på grund av fotvärk gått från en kropp som inte var i samspel med mig till att ha en kropp som är min bästa vän. Och tillbaka till mitt inlägg tidigare om att många ska pracka på mig en ålderskris för att jag satte igång min träning så här ”sent” i livet; ja de får väl mumla kris då. Men det här har med glädje att göra.
Såklart blir fakta och statistik det som många frågar efter. I Maraton startade 433 personer, varav 70 damer. I Maraton kom 337, varav 66 damer, i mål. Bästa tid 03.41 och bästa dam 03.59 och sämsta tid (dam) 08.31. Min placering blev 48 av damerna och 275 totalt. (Bästa svensk och bästa skandinav – eftersom jag var den ende härifrån norr..haha.)
Kan jag göra det här bättre? Ja, det kan jag. Så många nybörjarfel och det är nog bra att verkligen ta reda på vad som sades efter ”Maratón importante” på informationsmötet och vad som är effekten av en ny bansträckning. Men att börja tänka så nu är inte vad jag gör. Jag är just nu bara fortsatt hög på vad gjorde förra lördagen. Och så fantastiskt tacksam över att min kropp mått toppen även efter. Lite stel i ryggen och armarna efter klättringen, två små tånaglar rök och så blåmärket på ovansidan foten från smällen i berget. Men knäna? Som vanligt. Foten? Som vanligt. Magen? Som vanligt. Allt är som vanligt! På tal om att min kropp är min bästa vän; den verkar gilla det jag gör med den också.
Så jag är fortfarande kvar mentalt i målområdet med min medalj. Där jag firade med hopp – särskilt tillägnat mina fjäll-löparvänner – och med öl; ”maratonlöpare dricker öl” har en av mina löparförebilder sagt flera gånger med glimten i ögat. Och det var inget straff. Godaste ölen och godaste chipsen i år.
Jag är även kvar i känslan av att fira och njuta.
Och jag är kvar med en känsla av lycka som den lilla fiskebyn Arrieta förmedlade. Det var fina dygn och timmar där och jag vill tillbaka.
Hemma i Stockholm skriver jag ner massa reflektioner som inte sorterats ännu och jag är noga med att tacka de som tackas bör. Min PT på SATS, Ferdi Ilkson, fick min medalj runt halsen igår, en hyllning på Facebook och ett mail om vad han gjort till hans chef. Den här medaljen är lika mycket hans, för utan hans träningsupplägg hade jag fortfarande varit ”hon med ont i knäna.” Men absolut. Jag har gjort det här själv. Alla kilometer på Lanzarote själv. Det var jag som tog mig igenom loppet och vartenda steg i det. Ingen push i ryggen, inga gåstavar. Ingen kompis i spåret. Det var jag och min kropp den här dagen, den 19 november 2016. Dagen då ordet Extreme fick en helt ny innebörd för mig. Dagen då jag klättrade i berg och övervann mentala spärrar och rädslor. Dagen då jag levde lite extra helt enkelt. Tack, om du läst hela inlägget, att du tog dig tid att dela den här dagen med mig. Den här delar förresten fortfarande huvudkudde med mig.
//Marie
