Kontrastrikt löparläger med Spring Marrakech

Redaktören har ordet  

Två veckor i fantastiska Marrakech gick snabbt. För snabbt, känns det som. På förra årets Marrakechläger drog jag vänster baksida på 5 000-meterstestet (3×600, 4×500 och 3×400, med en minuts ståvila mellan varje intervall). En varm nästan skön känsla uppenbarade sig i baklåret, självklart stannade jag inte just där och då, utan fortsatte hela passet och klockade in på 17.40.

Nu var det sjätte gången vi arrangerade Spring Marrakech som jag startade 2014. Vi är ett skönt ledargäng, med mig själv som administratören, som styr upp det mesta i bakgrunden. Hotellrum med minsta möjliga störning, våra gäster vill i princip träna och vakna hyggligt utvilade. Klarar vi de basicmålen, så är mycket vunnet. Bra frukost och middag är också viktigt. Plus att allting fungerar enligt klockan och att det inte blir för mycket “Inshallah”, vilket betyder om Gud vill. Som svensk vill man gärna att tiderna för när till exempel en viss buss ska dyka upp är lite mer exakt än så. Det fungerade klockrent den här gången.

Ledargänget i Spring Marrakech. BG, jag, Frida och David.

Ultraenergiknippet Frida Södermark är ledaren/tränaren som kan inspirera den mest oinspirerade att dra på sig löpardojorna. BG är den elitfokuserade av oss, det är aldrig försent att bli en bättre löpare är hans devis. Bevisligen lyckas BG också att få många att bli just bättre löpare. David är det fjärde hjulet som får Spring Marrakech att snurra. Det är inte alltid helt enkelt att veta om spexaren, från Norrköping, menar allvar med sina funderingar och utspel, men sammantaget är han en mästare att få alla i en grupp att må bra.

Inte precis löpbar i början av april 2019.

Tillbaka till det där 5 000-meterstestet för ett drygt år sedan. Då hade jag stressat fram en bra form, som sedan försvann i ett nafs. 2019 var på många sätt ett grymt år. Men löpmässigt var det riktigt hemskt. Året inleddes med njursten och diverse gubbvadsproblem. Den 4 april toppade jag med att drabbas av en sjukdom jag inte trodde fanns, Vestibularis Neurit. På väg i bilen till jobbet slogs ena hörselcentrum ut och det blev total karusell i huvudet. Ungefär som kristallsjukan upphöjt till tusen. Ambulanspersonalen fick lyfta mig ur bilen och det blev bråttom till röntgen för att konstatera om det var en stroke eller inte. Det var det inte som tur var. Första helgen på US i Linköping lyckades jag gå 30 meter med rollator, med stöd mot en vägg. Helt slut och ville bara sova. En övertänd sjukgymnast fick mig inte på andra tankar just då. Det var bara när jag låg blixt stilla, som jag slapp spy och världen inte snurrade i full fart.

Hade bokat ett lopp i Thessaloniki veckan efter att jag drabbades av sjukdomen. Åkte med och höll mig i husväggarna och hejade på de andra som kunde springa. En galet jobbig resa.

Läkarnas order var att inte ligga still, utan röra på mig så mycket jag kunde och speciellt röra på huvudet extra mycket, så det fungerande balanscentrumet i andra örat kunde lära sig att sköta om hela härligheten.

Att gå mellan sovrummet, köket och i bästa fall till tv:n blev snart tråkigt. Yngsta sonen fick släppa datorn en stund och kroka arm med sin pappa och gå några kilometer. En dag när vi med stapplande steg gick mot affären, ringde en av mina bästa vänner och sa; “Varför springer du inte för?”.

“Är du inte klok, jag kan ju knappt gå!”, var mitt spontana nästan ilskna svar.

Jag tänkte mer och mer på hans uppmaning och försökte redan dagen efter. Det var inte snyggt, men det gick och balansen blev bättre med mer fart i benen. En fantastisk känsla att kunna springa igen.

Bra D-vitaminhäng vid poolen på “vårt” hotell i Marrakech.

Helgen efter midsommar kunde jag till och med kuta Trosa Stadslopp hyggligt. Sedan kom nästa skada, när vänster hälsena började bråka. Och det rejält. Domen var 6-12 månader alternativ träning och ingen löpning. Köpte mountainbike, som fortfarande lite för svårt att köra i svårare terräng på grund av balansproblem. Men funkar bra på grusväg.

Marrakechresan började närma sig och jag hade mentalt släppt att jag skulle kunna kuta halvmaran.

I december köpte jag en massagepistol och ett par Adidas Adizero Adios, innerst inne är det ju svårt att ge upp. Den 30 december joggade jag första passet på länge. En mil på en timme. Det blev 48 kilometer första veckan och 62 kilometer veckan efter. Hälsenan ömmade en del, men verkade inte heller bli sämre. Det var stelt och konstigt på morgonen, men släppte och det gick att SPRINGA!

Vilket löparväder Marrakech bjöd på!

Lördagen 18 januari drog jag ned till Marrakech, för att styra upp en del innan gästerna kom en vecka senare. Snabbt kom jag återigen in i rollen som Mister Mikael.

Vilken boost att kunna träna i shorts och värme! Den tredje veckan efter min nystart blev det 70 km. Nu började jag känna att jag i alla fall skulle kunna starta. På tisdagen innan loppet handlade BG:s dos om 3×2000 meter med en minuts vila mellan varje intervall. Farten var beställd till 4.15 min/km, vilket enligt BG skulle vara tänkt fart på halvmaran och ge 1.30 i sluttid.

Det blev snabbare än så via 7.58-8.09 och 8.06. Självförtroendet växte.

Samling innan starten av Marrakech hel- och halvmarathon.

Ser nog väl besviken ut på bilden. Med tanke på omständigheterna är jag glad och nöjd att jag lyckades komma i mål på halvmaran.

Men halvmaran blev en riktig mara. BG kutade om mig vid sex kilometer, då var jag helt slut. Totalt energilös, men som ledare för ett träningsläger så tog det emot att bryta. Från den sista checkpointen vid 13-14 kilometer blev jag omsprungen av mer än 500 löpare. Det blev i alla fall en målgång på 1.43. 20 minuter från mitt personliga rekord, men ändå supertrött och med en känslostorm som fick mina kinder att fyllas med salt tårvatten. Inte för att min tid var bra, utan för att jag klarade av att fullfölja loppet med tanke på mitt sjuka 2019. Det var verkligen en personlig seger för mig. Den veckan blev det 75 km på kontot.

Göteborgarna Leif och Lasse i full frihet.

Våra gäster hade anlänt kvällen innan loppet och det var ett skönt gäng, med olika utgångspunkter i sin löpning. Redan när jag hämtade de två Göteborgarna, Leif och Lasse, på flygplatsen förstod jag att lägret skulle bli lyckat. Har aldrig hört så många riktigt dåliga Göteborgsskämt på en vecka.

Fredrik “Uhris” Uhrbom har många gånger agerat klockren hare, men gissa sin tid på 5 000 meter kunde han inte.

Måndagen efter loppet arrangerade vi “gissa-tiden-tävlingen”. Sveriges bästa hare, Fredrik Uhrbom, som sprang halvmaran på 1.11, dök upp och var förstås stor favorit att vinna, men visade sig ha noll koll på sin fart utan klocka. Tävlingen gick ut på att gissa sin tid på fem kilometer. Jag brukar ligga med i toppen, men underskattade min förmåga den här gången. Tippade på 25 minuter och fick 22.30. Inte så nära.

Samling i Imlil för vidare färd upp i Atlasbergen.

Äntligen snö!

Marie drar på nedför berget.

Alex hugger in på tangine i bergen.

Avkoppling i Atlasbergen.

Spring Marrakech och Youssef med guider lika med sant.

På tisdagen bar det iväg upp till Atlasbergen, där guiden Youssef och hans vänner tog väl hand om oss. För många blev Atlasbergen resans höjdare. Bokstavligen. Det är grymt att springa/gå genom bergsbyar på 2 000 meters höjd. För mig blev det en större utmaning än vad jag trodde på förhand. Balansproblemen gjorde sig mer påminda, eftersom det blev mycket lugn löpning och gång. Kändes som en befrielse när det dök upp någon vägsnutt som det gick att dra på lite på. Det var många nöjda leenden i bussen från Imlil tillbaka till Marrakech. Från en del snöpulsande till poolhäng på bara någon timme.

Coach BG förklarar passet.

På onsdagen var det förstås morgonjogg igen, som jag hoppade över, för att fokusera på kvällens intervallpass. 5×400 meter start på 2,5 minut och 5×300 meter med samma startintervall. Fem minuters setvila. Ett härligt hårt pass.

Ute på 5 000-meterstestet.

“Snabb-Rebecca” imponerade. Framför henne står Fredrik Berglund, som dunkade in 5 000-meterstestet på låga 16 minuter.

Torsdagen inleddes med morgonjogg 14 kilometer, på kvällen var det dags för samma 5 000-meterstest, som när jag drog baksidan året innan. Försökte att starta mer lugnt. Men hade lite korn på “Snabb-Rebecca” från Växjö. Tog in lite på henne, men kom inte ifatt. Blev 18.44. En dryg minut sämre än förra året. Men en tid att vara nöjd med.

Tokskönt gäng med helt olika utgångspunkter i löpningen, som ändå hakade i varandra på bästa sätt. Eller kanske just därför.

På fredagen blev det ett riktigt hatpass när BG vallade oss runt på ett kombinerat styrke-och löppass. Välbehövligt, men sjukt jobbigt.

Innan flyget på lördagen körde vi fyra minuter max gånger sex med en minuts ståvila. Höll 3.53-4.02-fart. Totalt fick jag 84 kilometer sista veckan på lägret. Många hade mellan 140-150 kilometer på löparkontot. Förutom all träning, så upptäckte vi Marrakech på alla möjliga och omöjliga vis. Hamam med efterföljande massage var ett av många roliga och nyttiga inslag plus all god mat, dryck och värmande sol. Men det bästa var ändå den sammanhållning som uppstod i gruppen. Det är omöjligt att gissa på förhand. Men alla våra olikheter som personer och löpare var en otrolig styrka som förde gruppen samman. Marrakech är en av de mest kontrastrika platser jag vet. Vårt löpargäng var nästan lika kontrastrikt som den “rosa staden”, från OCR-löpare, till banlöpare, till ultralöpare och allt däremellan.

På “Lejonklippan” i Marrakech, dit en av morgonjoggarna gick till.

Själv har jag gått från att inte kunna springa alls till 29 pass på 31 dagar i januari. Nu hoppas jag på ett betydligt bättre löparår 2020.

Tack magiska Marrakech för den här gången.

 Dela på Facebook