0,00 SEK

Du har inga produkter i varukorgen.

Hem Bloggarkiv Daniel Vem minns det bekväma?

Vem minns det bekväma?


“It has always been a dream of mine to have done a Ted-talk. In the past.”

Så säger Tim Urban i mitten av just ett Ted-talk. Hans dröm var alltså inte att stå där han var för att hålla själva föreläsningen, utan att ha gjort det förut. Att kunna se tillbaka på det. Jag tänker mig att motsvarande förhållningssätt gäller även för många tappra motionärer som tar sig an olika fysiska utmaningar som ligger över deras upplevda förmåga, oavsett om den gränsen går vid Vårruset eller Ultra Trail Mont Blanc. Man bävar inför förberedelserna och/eller själva loppet och det man egentligen längtar efter är när man kan säga att man har genomfört det. Förut.

Som inbiten löpare vill jag hävda att det finns massvis med saker att se fram emot och njuta av även under ett lopp, oavsett hur tufft det är. Men jag behöver bara snegla mot en annan välbekant idrott för att påminnas om hur det är.

Trots att jag idrottat och motionerat aktivt i de mer snösäkra ändarna av vårt land i hela mitt liv så har jag aldrig åkt Vasaloppet. Jag har visserligen inte pysslat med skidåkning i någon slags ordnad form men jag köper med jämna mellanrum nya (dyra) skidor och hankar mig fram x-antal mil varje vinter i förhoppning om att det ska göra mig mer förberedd för löparsäsongen. Och även om skidåkningen mest agerar substitut eller komplement i väntan på snöfria stigar och snår så ligger Vasaloppet väldigt tryggt i de övre delarna av min så kallade bucket list, dvs saker jag hoppas ha genomfört innan jag plockar ner skylten. Men så är det ju det där med vädret…

Skidor är en sport som är extremt påverkad av väder. Framför allt världens största skidlopp där tiotusentals skidlöpare – allt från elitåkare, överambitiösa mellanchefer och hurtfriska pensionärer – ska ta sig hela nio mil i samma spår. Ja jag vet att det är en flerfilig motorväg av spår men så länge man inte ”planerar” att ligga någonstans topp-1000 så kan man räkna med att viss påverkan har skett på spårkvalitén tills undertecknad kommer saxande med tveksamt glid och obefintligt fäste. Dessutom ligger Vasaloppet sent på vintern. Så sent att det många år inte längre är vinter i dessa – från mitt nordligare perspektiv – relativt sydliga breddgrader. Gång efter annan har man sneglat medlidande på tv-sändningarna när de stackars deltagarna plöjer sig fram genom sladdriga, obefintliga eller rentav vattenfyllda spår.

Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra eller intresserad för att det ska vara realistiskt att jag åker mer än en gång. Och då mitt mål ligger på just målet och inte på resan dit så hoppas jag ju att inte resan ska bli alltför jävlig. Jag ser alltså inte fram emot att åka i fäders spår, utan mot att ha gjort det. Förut.

Men… Om jag ska vara helt ärlig så brukar jag ju hinna yttra en del svordomar även under löptävlingar som jag sett fram emot. Och jag har nog aldrig pressat mig till max utan att samtidigt undra över varför i hela friden jag utsätter mig för eländet och muttrat för mig själv att jag aldrig ska göra om det. Fast det gör jag ju. Om det alltså. Igen och igen.

Det är lockande att dra paralleller till småbarnsåren. Ett bra exempel på hur tidens tand lätt kan slipa bort alla jobbiga minnen och så plötsligt står man där igen några år senare och slår sig för pannan. Just fasen. Det var så här jobbigt det var. Det är också sällan man hör någon uttala minsta lilla lumpen-minne utan ett leende på läpparna och till och med förlossningar har – som jag förstår det – ofta en tendens att placeras in i minnesbanken med åtminstone en något blekt version av de mindre angenäma delarna.

För om jag ser tillbaka på de tävlingar jag minns och uppskattar mest i efterhand så har de alla en sak gemensamt; jäkliga förutsättningar. Extremvärme, ishalka, syndaflodsregn eller orkanvindar. Det handlar om de tillfällen när svordomarna haglat som värst och läkeprocessen efteråt varit som längst. Men så fort det gått ett litet tag så kan inte det jäkliga kategoriseras som något negativt. Det har snarare bidragit till att glädjen och stoltheten etsat sig fast, som något slags bakvänt trauma.

Tävlingar i optimala förhållanden kan möjligtvis lämna efter sig något slags personligt rekord som minne, men sällan mer än så. Men loppen där energin tagit slut, där kroppstemperaturen gränsat mot hälsovådliga nivåer, där man rent av kanske klämt fram några droppar blod. Av någon anledning är det minnet av just dem som tänder en liten eld i bröstkorgen.

Det handlar kanske om någon slags överlevnadsteknik men möjligen också om att de härliga delarna tenderar att förhärligas ytterligare ju svårare allt annat runtomkring var. Den där saltgurkan inför den sista milen kanske egentligen inte var ett kulinariskt mirakel utan bara väldigt nödvändig just där och då. Och vädret under den där strapatsen i fjällen kanske i ärlighetens namn inte var mer än ”växlande molnighet och uppehåll” och inte det där jordgubbsdoftande solskenet som du lagrat på din egen lilla hårddisk. Det kanske är så att dessa upplevelser fyller ett annat syfte, något vi behöver för att ”stå ut med” eller uppskatta vår vardag. Något annat än våra tempererade hem, luftkonditionerade kontor och kupévärmda bilar. Något utanför bekvämlighetszonen. En självvald påminnelse om hur smärta känns.

Se där vad amatörpsykologen i mig vaknade till liv! Nu riktigt längtar jag till nästa plågsamma utmaning. Som jag sen kan se tillbaka på ett med ett leende. Men för stunden får det bli en kopp kaffe framför Vinterstudion.
Där man kan se andra plågas.

Daniel Storey
Daniel Storey
Ålder: 38 år Bostadsort: Östersund Klubb: Velox Fortis/Trångsvikens IF Personliga rekord: 39:44 på milen 1:26:34 på halvmaran 3:19:50 på maran Mål: Slå min pappas maratontid från hans enda mara (3:08)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

AKTUELLT NUMMER

Årets sista utgåva snart till tryck!

0
Ett litet axplock om vad som väntar i nya Spring. Om en vecka trycker vi adresserna på baksidan, är din adress med? Annars är det hög tid..

FÖLJ OSS

8,658FansLike
6,714FollowersFollow
- Annons -

BLOGGAR

”Fint att få uppleva flytet några sekunder”

0
Nyligen var jag på Stockholms Stadion för reportage med långlöparraketen Carolina Wikström. Förnuftet sa en sak, men som vanligt kunde jag inte hålla mig...

Racerapport MLM Maraton

November drain

60 minuter glädje…

Träning på tv

- Annons-

PODCAST

X
X