Mycket har hänt på sistone. Jag har gått från att vara helt värdelös till att kunna springa igen. Har sprungit många lopp och vunnit ett gäng av dem. Vissa har känts bra och vissa har varit pissiga. Vändningen på hela formen kom i alla fall vid Kolmården vertical när jag fick stryk av spinkig junior som helt enkelt sprang ifrån mig uppför. Var måttlig nöjd efteråt, åkte hem ställde in tävlingar och körde av 23mils vecka. Alla pass med skitkänsla, men under varje pass lyckades något gram av det jag släpat allt för länge på att försvinna.
Ungefär i detta läge började jag snegla mot helgen efter då Kungsholmen runt skulle gå. Startlistan på halvmara SM såg inte speciellt skrämmande ut och tänkte att om jag kan springa i måttlig fart kan det räcka till 5-6 plats någonting. Stack ut tisdag och testade om det var rimligt och lyckades under detta första lite längre asfaltsintervallpass på två månader göra tider som var i närheten av vad jag ville. Skyllde på motvinde och räknade att utan motvind kunde jag nog sprungit i tänkt halvmarafart (3.10min/km). På onsdagen gick det välarrangerade Superloppet, tog rygg på knatte Mollen som höll min tänkta halvmarafart första halvan och sedan andra halvan fick jag tugga mig igenom själv. Sänkte farten vid 7-8km och gled i mål. Dagarna efter var jag ändå självklart helt förstörd i benen, men laddade ändå för halvmaran som att jag skulle springa snabbt. Kändes lite fånigt då jag egentligen visste att jag inte var snabb, men även om man inte är snabb kändes det fånigt att ge bort tid till konkurrenterna. Så riskerade att fastna i fånighetsspiralen här..
Då när dagen var kommen för riktig comeback efter skadan, dagen då jag skulle möta motstånd igen, dagen då jag skulle försöka bli sådär satans trött. Loppet i sig blev en rätt ok historia. Jag släppte mot mina principer snabbt de snabbaste löparna. Hämtade dock nästan lika snabbt in en tung Åhwall. Sedan släppte alla andra mig och jag kunde extremt tillfredställd glida in på en tid under 67minuter. Detta utan att bli komatrött eller få någon större släng av ångest. Timmarna efter loppet fick jag äran och hänga i dopingkontrollen. Alltid ifrågasatt folk som inte kan glida därifrån direkt, men när jag väl hamnade där var jag visst lika use. 5liter vatten och ett hallonsaftprov senare fick jag i alla fall åka hem. En medalj rikare och extremt kissnödig.
Dagarna fortsatte rulla på och jag började få upp glädjen att springa väg igen, men på väg mot bra vägform skulle även Kolmårdstrailen klaras av. Ett 21km långt traillopp i de finaste delarna av hemmaskogen. Den här dagen var kroppen klart bättre än den hade varit på halvmaran-sm. Kunde köra på hela banan utan att det var direkt jobbigt. Gjorde en publiklöpning i varvningen som hade gjort många orienterare avundssjuka. Loppet var så fint att helt plötsligt bara tog det slut. Trodde ett tag jag kunde göra under 80min, men kilometerskyltarna var lite stokastiskt utsatta så tiden tickade upp över 83minuter. Detta var lite snabbare än de sprungit andra år och jag var definitivt jättenöjd med insatsen, men ännu mer nöjd över den fantastiska känslan.
I denna ström fortsatte loppen rulla på. Skippade grabbhalvan i Norrköping för att inte bli för psykisk störd och fortsätta ha lust att pressa skiten ur mig. Satsade istället mot att återta tronen på Stockholms brantaste. Detta är absolut mitt favoritlopp och även om regnet öste ner innan start och jag kände mig 0% uppvärmd innan start blev loppet en ren och skär njutning. Lyckades återta tronen även om tiden var lite sämre än innan skadan, var det ingen katastrof i sig.
Så självklart är det så att även om saker skiter sig en stund, tittar man framåt och kör på kommer det att lösa sig. Så vad kör jag framöver brukar vara en fråga jag ofta får. Jag svarar som jag känner, vet inte riktigt, men det löser sig…
