Svårövertalad, nja sådär. Valencia är en vacker stad med suveräna lopparrangemang. Förra året var jag där med BG och Partygrönsaken. Minns att jag var grymt besviken efter 37.44 i milloppet, vilket gav en 23:e plats i min ålderskategori, M 45, av 625 löpare. Av totalt 4 181 löpare i mål kom jag 198:a. Nio sekunder ifrån mitt ”pers”. Med facit i hand var det inte så dåligt. Jag har inte precis varit nära några 37.44 i år.
2016 hade jag precis bestämt mig för att inte åka till Valencia, när Kung Anders Kleist hörde av sig. ”Du, jag ska till Valencia och köra maran, det finns en lucka på ett av hotellrummen”. ”Ska du med”?
”Äh, javisst, kul, klart jag ska”!
Tur och retur flyg 900 spänn. Startplatsen 170 kronor. Taget!
Efter att nyligen kommit hem från Marrakech, där jag hade hoppats på betydligt mer träning, så är formen sådär. Formen har egentligen varit sådär hela 2016. Målsättningen var att slå alla mina ”pers” 5 km, 10 km och halvmaraton. Varför inte fortsätta även på 800, 1500 och 3000 meter. Så har det verkligen inte blivit. Det sket sig. På det sättet är 2016 ett förlorat år. Vad var det som funkade så j-a bra 2015? Det känns som det var 20 år sedan, fast det bara har gått ett år. Varför blir jag sämre och inte bättre? ”Du börjar bli gammal”. ”Du är ändå bra för din ålder”. Påståenden, rätt eller fel, som får mig att säga upp bekantskapen med de som förmedlar dylika sarkasmer.
Träningen har inte kommit till mig lika självklart i år. Istället för att bara köra på, har jag ifrågasatt varför jag tränar. För att det är kul, för att jag mår bra….bla,bla,bla…är det verkligen så? Mår jag inte bättre om jag sätter mig med en chipspåse vid tv:n och struntar i att träna. Vill ju inte tro det. När jag ofrivilligt hade en vilovecka från träningen för ett tag sedan på grund av sjukdom så var det inte helt självklart att börja träna igen. Det tog emot. Det tog emot på riktigt. Flera löparvänner har haft samma känsla i år. Varför? Är 2016 den personliga löparkrisens år? Att jag gör sämre tider kan bero på att jag inte ens orkat tänka på coach BG:s träningsupplägg. Jag har tränat lite som jag tycker, men ändå lyckats ha någon slags röd tråd. Det är knappast hjärnfysik det handlar om. 2-3 kvalitetspass, ett långpass och resten återhämtningspass. Har du det upplägget varje vecka över tid då blir du fan bra.
Annat tydligt tecken på löpardekadens: De senaste månaderna har jag inte ens orkat öppna rödbetsjuicen och dra i mig ett halvt glas. Något som tidigare var heligt, ett halvt glas på morgonen och ett på kvällen. Nu blänger jag bara på flaskan i kylskåpet och struntar i den.
Nu har jag ett givet mål och det borde inte vara svårt att tagga till, även om tiden nu istället känns alldeles för knapp. Jag vill träna stenhårt i tio dagar och sedan släppa upp kroppen så jag i alla fall har chansen att göra en 38-tid den 20 november. Hur f-n ska det gå till? Vill jag ens egentligen innerst inne?
Det är långt ifrån säkert att det går. Höstförkylningen sitter som en smäck och jag däckar framför tv:n med en chipspåse och en burk av den iskalla kolsvarta drycken. Det känns inte alls bra. Nu vill jag träna. Råkar se en flashig motionstidning med en modell på framsidan som skriker ut budskapet hur roligt det är att träna och springa. Spring på lätta ben så löser sig allt och du blir dessutom skitsnygg på köpet. Jag håller på att spy och känner mig bara mer och mer tjurig!
Förra året i Valencia öppnade jag på 3.30 på första kilometern och hade 18.36 efter fem kilometer. I år har jag inte sprungit så snabbt ens på enbart fem kilometer. Det blir ett kapplopp mot tiden. Som vanligt.
Får bära eller brista. Upp på bandet nu! Jag är frisk, jag kan springa. Kan jag börja bry mig och kämpa igen?
