Mitt stora löparmål, sub40, uppfylldes genom 37:31 på midnattsloppet tidigare i år. Kvar fanns behaglig tomhet och drömmar om att bara njuta av löpning. Timmar blev till dagar och dagar blev till veckor. Att njuta av löpning framstod allt mer som en utopi om det inte var förbundet med ett mål som får magen att kittla av nervositet. Att springa än snabbare hade varit utmanande samtidigt som kommande utveckling ger föga motivation. Att vara snabb motionär som kan imponera på vänner och familj samtidigt som jag är två kilometer bakom eliten som redan är färdigombytta när jag stapplar in till massproducerad medalj och en gratis banan.
Mitt första långlopp var Göteborgsvarvet, då mållinjen korsades var jag säker på att ett maraton aldrig skulle genomföras. Benen grät. Något år efter avnjöts Berlins asfalt och när zombie-ben stapplade sig tillbaka till hotell var jag mer eller mindre säker på att maraton inte var min kopp av tee. Kroppen gjorde för ont. Småskador sällskapade mig framtill och genom den tyska huvudstaden. Året efter avverkades Lidingöloppet och aborren tvingade mig att för första gången gå när det var meningen att springa. Något år ska det revanscheras men först fler mil och högre backar.
Kullamannen, 66 km. Friheten att fokusera på utmaning utan krav på tid. Bara ta sig runt. Tillåta en extrem utmaning förvandlas till en vacker upplevelse. Kommer att bli fullständigt underbart. Kanske. Typ. Nog.
Tidigare imorse uppe på Romeleåsen, blick mot Genarp, en mil upp och en mil tillbaka. Första långpasset för i år är avklarat. De första dagarna på 2016 får ge min kropp vad den vill ha då det kommer till löpning. Långt eller snabbt spelar mindre roll. På tisdag går jag på ett tolvveckors program med mål att långsamt vänja kroppen för allt längre distanser. Någon gång i mars subbar jag förhoppningsvis 3:30 på maratondistansen och är många kilometer närmare min första ultra.
