Så avslutades då det händelserika 2015 lite snopet men stilenligt haltande i efterdyningarna av ett oplanerat marathonlopp på andra sidan Jorden i Honolulu på Lucia. Då vaknar genast planeringsdemonen i en, slår händerna för huvudet och utbrister ”Vojne, vojne, hur ska det gå? Nu tappar jag formen och blir långsam som en sengångare! Tänk om det blir kroniskt?! Blir det någon inomhussäsong alls?!”. Den på förhand minutiöst utstakade träningsplanen ramlar ihop som ett korthus och reduceras till improviserade kvalitetspass på spinningcykel samt alla tänkbara bålstyrkeövningar.
Så här blir det i princip alltid när jag får ett hack i skivan och jag tror inte jag är ensam om att känna så. Man vill bokstavligen lufsa på i ullstrumporna i sin vardagliga träningslunk, se träningskilometerna rassla in i loggen och intervallerna genomföras till punkt och pricka och helst på ständigt förbättrade varvtider. Om någonting ska ändras så vill man göra det själv, välgrundat och noggrant genomtänkt, som om träning och tävling – eller livet i sig – bestod av ett konsekvent och överlagt utrullande av en egenhändigt förpackad röd matta mot uppsatta mål. Sällan eller aldrig sker det på det sättet.
Tvärtom är det ofta man hör folk berätta om kriser, motgångar och oplanerade avvikelser som fått avgörande betydelse för en behövlig riktningsförändring till det bättre. Se på Buuds ofrivilliga alternativträning under månader som i slutändan ledde till VM-guld på rekordtid. Eller Gunnar Larssons olycksaliga fotskada sedan han trampat på en glasskärva en av de sista veckorna inför München-OS och sedan tog dubbla OS-guld. Och visst var det Stefan Holm som efter ett olämpligt inträffat förkylningsuppehåll (inträffar de någonsin lämpligt?!) hoppade 2.40m inomhus.
Alla förändringar har kanske inte varit av direkt livsavgörande karaktär, men påfallande ofta har kris till sist lett till framgång. Jag kan inte säga att jag kan stapla sådana stora kriser ur minnet av min relativt korta idrottskarriär. Däremot har jag råkat ut för ett flertal mindre blessyrer och skador som alla lett till att jag lärt mig något nytt om min kropp och hur den reagerar på olika belastning. Lärdomar som gjort att jag integrerat nya moment i min träning och fortsatt utvecklas. Det är en fin balans det där mellan grundkapacitetsbyggande kontinuitet och den avvikande variation som är nödvändig för att kroppen ska svara upp mot ställda krav och prestera på en högre nivå. Smärta och skador har varit de signaler som ibland har fattat besluten åt mig, när jag varit för trögtänkt och obstinat för att göra det. Några gånger har naprapaten övertygat mig om att ta ett steg tillbaka, slicka såren, göra om och göra rätt. Ibland har min fru fått stämma in i kören av gnissel från leder, muskler och ligament och få mig att förstå att jag måste bryta ett skadligt mönster.
Så är det egentligen någon annan eller något annat som fattar de avgörande besluten åt en? Det bär sannerligen existentialisten inom mig emot att medge det. Nej, till syvende og sidst är det ändå jag själv som fattar besluten. Vad det handlar om är att vara lyhörd för signalerna. Att våga lägga kartan åt sidan en stund när terrängen avviker. Att satsa sin energi på de faktorer i den rådande situationen som man själv kan påverka och som tar en vidare.
Därför inleder jag året med en vilodag efter gårdagens tuffa alternativträning. Imorgon ska jag genomföra ännu ett spinningpass, plikttroget göra mina ordinerade enbens tåhävningar och hitta på ännu en bunt obekväma styrkeövningar som ger träningsvärk på konstiga ställen. Under tiden ska jag sätta in min löplängtan på kontot och ta ut det när jag besvärsfri och med ett uppsprickande leende på läpparna ger mig ut på nästa löppass.
