Om man är i Kenya vill man såklart springa med kenyaner. På riktigt. Därför ställde vi klockan på 05:50 i måndags och joggade till åsnekorset där vi skulle träffa en löpargrupp. Ledaren var väldigt vänlig och medan han berättade om dagens pass strömmade ett tjugotal löpare till. Vi skulle springa en runda på 15 km och vid halv sju sprang vi iväg i ett väldigt lusigt tempo. Men utan att egentligen märka det ökade farten och snart närmade det sig fyratempo och vi halkade efter. En frågade om jag hade problem och var skadad. Nej det är jag inte, jag är bara lite långsammare än dem och har ett skumt löpsteg. Två killar förbarmade sig över oss och vi tog oss uppför backarna till ett område som här kallas Sydafrika. För att det tydligen ser ut som det gör i Sydafrika. Ett öppet landskap med rödgrusiga stigar och vägar. Det var lite blåsigt och efter tre kvart blev vi glada över informationen att nu skulle det endast bli platt och nedför den sista biten. Men tiden gick fort och det var roligt att snacka med killarna. Den enes bror hade vunnit Stockholm maraton 1998 och de berättade om löpning i Kenya och andra saker. Det som gjorde oss gladast var att de blir inspirerade av att vi kommer till dem och springer. Nöjda och glada joggade vi hem och åt den frukost vi alltid ser fram emot. Mala som är likt filmjölk, frukt, ägg och mackor med jordnötssmör.
Dagens projekt blev sedan att åka motorcykel till poolen i Bulbul. Att åka två som passagerare på en motorcykel är alltid en upplevelse och jag såg inte så mycket på grund av killens bylsiga dunjacka. Inne i trädgården där poolen finns är det en lugn oas med gröna buskar och blommor. Vi fick området för oss själva ett par timmar innan vi simmade ett pass. I vattnet var vi också själva innan ett antal barn hoppade i och inte greppade att vi kunde hålla oss på olika kanter. På vägen hem åkte vi också motorcykel. En man ville inte att vi skulle åka två på en för att det var mot lagen och polisen skulle ta oss. Polisen stod även enligt uppgift på vägen längre upp. Yeah right. Mig lurar de inte så lätt. Normalt sett kan de transportera ett halvt hushåll på en motorcykel och självklart var det ingen polis längs vägen och vi kom hem tryggt till vårt hem där maten stod på bordet. Ugali. Majsmjöl som kokats till en fast substans och äts med brynt kål eller skomaviki som är en typ av spenatröra.
Tisdagen skulle bli en tuff dag. Därför blev morgonjoggen kort. Efter frukosten var det två ganska sammanbitna tjejer som läste i sina böcker. Ett tufft pass på väntade. 10 stycken tusingar på 2100 meters höjd. Vi joggade upp till banan som egentligen mer är en stig på rödgrus med gräs i mitten. Men det är platt till skillnad från allt annat i Ngong. Vi skulle vila en minut mellan varje intervall. Det visade sig vara omöjligt att få ned pulsen på den korta tiden så efter hälften förlängde vi till dubbla vilan. Det var riktigt tufft men efteråt konstaterade vi att vi varit starka med tanke på omständigheterna och genomfört det på bästa sätt. När vi pustade ut på gräset kom Hassan förbi. Han är blind på ena ögat, gör 29:30 på milen och siktar på nästa paralympics. Förbi kom även en kille som ville visa oss gymet. Men han var tydligt påtänd och vi tackade vänligt nej till erbjudandet. På eftermiddagen belönade vi oss med pedikyr och manikyr. En lyxig stund där vi blev omhändertagna och skrubbade ända upp till knäna och axlarna.
Onsdagens morgon hade vi också bestämt träff med en löpargrupp. I Ngong finns det hur många som helst som ses precis när dagen gryr. Vi skulle springa 15 km och de skulle anpassa sig till vårt tempo. Med i gruppen fanns en kille som gjort 2:10 på maran och några andra snabbisar som varit runt i världen och sprungit. Allt flöt på bra tills vi kom till en helt bisarr backe. Det tog 20 minuter att kämpa sig uppför och jag gissar att killarna skulle ha gått snabbare uppför än vi sprang. Men det som inte dödar gör en starkare. Kunde ändå någotsånär upprätthålla min heder när vi belönades med nedförslöp. Men den sista biten på en väg som kan jämföras med ett traillopp över stock och sten och genom en sophög gjorde att jag ville hem och äta frukost. Sedan var det dags att ge sig ut på en ny expedition. Vi packade med oss de kläder och skor vi haft med oss och gick hem till Thomas och hans familj. Han hade tagit oss med på dagens runda och i gruppen finns det många som behöver nya skor. Det var roligt att hälsa på hemma hos dem, dricka chaite och se hur glada de blev för grejerna. I lägenheten fanns nummerlappar och medaljer från diverse lopp och i utbyte fick vi varsin kenyansk löparjacka som present. Inne i centrum träffade vi även Daniel från gruppen vi sprang med i måndags som vi gav grejer till och inne på en restaurang lämnade vi tröjor och ett meddelande till Hassan. Resten av dagen läste vi böcker. Vi läser oändligt många böcker. Såklart blev det också en eftermiddagsjogg. Den gick rätt långsamt som den bör. Även kenyaner springer långsamt på eftermiddagarna. Kanske är det just det som gör att de orkar genomföra de tuffa passen. Jag tror det ligger rätt mycket i det.
Allt går egentligen rätt långsamt här. Att handla i ett snabbköp. Surfa på internet. Att vänta på att en buss ska åka iväg. Det gör att man själv kommer ned i tempo. Och det är verkligen hakuna matata. Så himla skönt. Men en sak går inte långsamt. Löpningen. Eller vid närmare eftertanke. För oss. Men vi blir starka.
