Att springa ifrån cancer

0
22

R0031006-Redigera

Nyårsafton 2014, tre vänner är sjuka, hostar och fryser. Raketer och berusning med måtta. För många döttrar och söner för att dricka som vi gjorde när vi lärde känna varandra. Samtliga kring bordet delar historier som tillryggalägger över tio år, flertalet av oss har känt varandra i tjugo år. Ett par längre än så.

Två blir friska och den tredje åker på all inklusive någonstans där det är varmt. Hostan ger inte med sig och semestern avslutas med spyor. En vecka med framdukad buffé från tidig morgon till sen kväll. Fyra kilo minus på vågen. Husläkaren säger något om vatten i lungorna och tiden springer precis lika fort som annars. Hosta, feber och fler spyor.

Vatten i lungorna är plötsligt en tumör. En cancersvulst stor som en knytnäve slaktar ena lungan. Det positiva är mördaren inte har spridit sig och bara vi får bort lungan så…

”Är den borta?”

Lättnaden är stor då läkaren bekräftar att operationen gick precis så bra som de kunde hoppas på. Allt blir däremot långt mer suddigt och förvrängt när det plötsligt pratas om metastaser, små frö av cancer runt om i min väns allt mer misshandlade innanmäte.

Den 13 juni. Har precis lämnat min dotter hos min mor och sitter i bilen på väg hem. Jag ska springa malmömilen. Den ska avverkas på under fyrtio minuter. Min träning har gått okladerligt. Har inte vikt ner mig på ett enda pass under åtta veckor. Så fort det blivet svårt så har jag tänkt på min vän och fortsatt. Han har sprungit många mil med mig under de här veckorna. Någonstans längs vägen har jag slutat gråta. Telefonen ringer. Positiva testresultat, metastaser syns inte längre på röntgen. Livet fortsätter. Jag fullkomligt bryter ihop. Tänker på hans fru och barn. När jag kör ner i garaget har tårar blivet till lycka. Det är årets vackraste dag och jag ska slå personbästa på milen.

40:05 minuter. Jag missar min målsättning med sex sekunder. Jag ville gå av redan efter fyra kilometer. Allt kändes tungt. När smärtan kom fanns varken hat, ilska eller sorg. Ingen av de drivkrafter som hade följt mig under de senaste halvåret fanns kvar. Min kropp var nöjd.

Midsommarafton. Ny högtid samma symptom. Tre nya tumörer.

Nyårsafton 2015, tider av ovisshet men också glädje att vi än en gång sätter oss till bords imorgon för att fira in det nya året. Vår kamp är gemensam och den fortsätter.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här